Grannarna sitter ute på altanen och äter.
Jag hör deras son – nånstans runt 10 år gammal – sitta och säga “Jag haaaaatar maten….jag haaatar maten….” Till sist blir pappan arg och säger sammanbitet ifrån. Tänker på alla flyktingbarn som skulle vara verkligt glada över den maten…över att få sitta med sina föräldrar på en trygg altan och äta…Alla våra ensamkommande flyktingbarn som vi skickar hit och dit över världen. Ofta utan vidare plan över vad som är bäst för dom.
Jag tittar på Boy som ligger på altanen tillsammans med Lara. Boy klagar. Han vill inte ligga ute. Han vill vara inne. Och möjligen titta på Mimi och Pärlan som löper. Han är missnöjd.
Jag tittar på Maru. Som ligger ensam på bara marken vid staketet på framsidan. Tyst och nöjd. Maru vet inte ens hur man ställer krav. Han finner sig. Han tycker det är gudalikt att få ligga ute i trädgården och titta. Speciellt om matte är i närheten. Nånstans i närheten.
De som är bortskämda från späd ålder – är verkligen bortskämda… Är dom inte?
Huvudet på spiken Lena! De bortskämda vet inte hur det är att inte ha och är missnöjda med det de ändå har. Kan bara se på mina egna troll kontra vissa kompisar de har. Men jag har själv skapat mina monster så jag ska inget säga men det är bra att få perspektiv o reflektera. För både mig själv och mina barn.