När vi går ut gallskriker alla valparna för att dom måste sitta instängda i köket. Vi kommer hem 1 knapp timme senare och dom skriker igen. Ut med alla valparna. In med alla valparna. Ut med dom igen för dom fortsätter skrika av missnöje eftersom jag vill ha dom i köket när jag fodrar de stora. Nej, ingen ville fortfarande kissa. Badat i hela vattenskålen har dom gjort när vi var borta. Torkar köksgolvet. Svär. Nu är jag på riktigt dåligt humör. Trött.
På morgonpromenaden kröp Boy på något sätt ut ur selen. Han gick inte att fånga in på en bra stund. Till sist lovade jag honom att han skulle slippa selen. För alltid. Då kunde jag ta honom.
Nu sitter jag utmattad i en fåtölj och lyssnar på valpar som leker – läs skäller, skriker – plus Zelda som skriker gällt. Hon sitter instängd i köket för att valparna inte ska dia henne. Hon har inte mycket mjölk kvar och det får valparna att suga värre än vanligt.
Jag ger upp. Vem vill byta med mig?
Lena, hoppas att du får sova ut när valparna flyttat till sina ny hem. Läser om dina vedermödor med tre livliga och helt underbara valpar. Trots att du inte får sova ordentligt lyser det igenom hur mycket du älskar alla dina hundar, stora som små. Ditt engagemang för rasen är imponerande.
Själv har jag bara en egen och ett “dagbarn” som ger mycket glädje och motion. Skulle inte orka med ditt tempo med arbete och hundar, men tar del av din vardag via din blog.
Stå på dig mot osnutna föräldrar, de är unga och förstår inte bättre (deras föräldrar har glömt ? att uppfostra dem).
Hälsningar / Inger
Bra skrivet Inger! Visst är Lena underbar med sina hundar!
Tack Caroline! 🙂
Gullig du är Inger! Ja, det är ju så här det är sista 2 veckorna valpen är hos uppfödaren… I alla fall hos den uppfödare som har valparna inne och hos sig.
Jo – shiban är mitt livs stora kärlek!
Näst barnen måste väl tilläggas. ….
hihi