….mår Lena bättre.

Lade mig att sova vid 13 i går och sov i princip till 5.30 i morse. Jo självklart fick hundarna fler promenader än de ca 2 mil vi gick på morgonen. Dom fick ockdå ett gäng märgben av lamm att syssla med så matte kunde sova.

Idag ska jag fortsätta ta det lungt. Vila, äta rätt och sova om jag vill. Stora städhelgen kom helt av sig. Men det får gå. Är man nära väggen så är man. Då måste man sova. Och vila.

Hundarna har fått en lång promenad och fått sen frukost.

….jag fick höra Hårgalåten i morse.

Jag är uppvuxen några kilometer från Hårgaberget i Hälsingland. Ni har väl hört sägnen?

Saxar:

Hårgadansen är en svensk sägen från byn Hårga i Bollnäs kommun i centrala Hälsingland. Den utspelade sig sent en lördagskväll då Hårgabygdens alla ungdomar hade samlats för logdans. Plötsligt tystnade musiken och en ny och främmande spelman trädde fram från skuggorna. Han var iklädd en stor mörk hatt och under den kunde man se ett par brinnande ögon. Spelmannen lyfte sin fiol mot sin haka och började spela en låt som ingen hade hört innan. De nya toner gjorde genast så att alla ungdomarna började att dansa. När de väl börjat dansa kunde de inte sluta. De dansade hela natten och i gryningen när spelmannen gick från logen följde alla de dansande ungdomarna efter honom i ett långt led. Dansen pågick hela vägen upp för Hårgaberget – samtidigt som kyrkklockorna ringde in till gudstjänst i den närliggande kyrkan. En ensam flicka låg kvar på golvet i logen, hon hade hela tiden försökt varna de andra från att falla in i dansen då hon såg att spelmannen hade en bockfot. Väl på Hårgaberget fortgick dansen så pass länge att till slut återstod bara skelett av de dansande ungdomarna.

Den äldsta kända uppteckningen av sägnen är från år 1785, av Johan Gabriel Lindström som var komminister i Bollnäs. Det är okänt hur gammal sägnen faktiskt är.

Och ni vet väl att man kan se märket efter bockfoten i stenhällen och att det finns en stor kal rund ring runt det märket där aldrig något växer….? Jodå jag har sett det själv!

När man är uppvuxen med tomtar och troll och älvor m m mitt i Hälsinglands stora mörka skogar så påverkar det ens själ. Jag längtar alltid till skogen.

….och äter choklad och dricker cappuccino och väntar på att jag ska bli mindre sur.

Tänkte vara nyttig och dricka grönkåls-smoothie men det blev choklad. Bara det nåt att tjura över.

Men det är inte därför jag är sur.

Vaknade tidigt och har tittat/lyssnat på Musikhjälpen. Lika mycket som jag gillar Bryant ogillar jag Jinder. Hennes iiiiii-uttal gör mig galen. Att hon bara pratar utan att lyssna på dom som ringer in gör mig hysterisk.

Är det näthat detta kallas att uttrycka såna åsikter? Det kan kallas kritik också. I bästa fall konstruktiv. Så j-a märkligt allting har blivit. Näthat är ett annat ord/begrepp som jag tjurar ihop över.

Den där blonda killen i Musikhjälpen gör mig också irriterad. Pratar med entonig röst som får mig att gå i spinn.

Och Kodjo som är bäst gör sitt sista år. Också nåt jag tjurar över.

Ni hör – jag är inte nöjd med Musikhjälpen i år. Inte en krona har jag skänkt. Än. Det var mera drag förra året. I Linköping. Visst var det? Alla flash mobs. Alla uppträdanden utanför buren. Så mycket bättre.

Så himla tråkigt det har varit. Skönt att Kodjo finns. Än.

När jag blir mindre sur ska jag ta ut hundarna på en 2 mila-tur.

Ni också?

Kära nån… Trots Helles fantastiska chokladkalender och cappuccino…

Just nu suger verkligen tillvaron.