Vi kan ju inte gå riktigt långa promenader varje kväll – än… – Lara måste bli lite äldre först.
De gånger vi går kortare har vi en massage och godisstund när vi kommit hem och efter kvällsmaten. Jag sitter på golvet med hundarna. Jag tänker ut något hundarna ska göra – Lara och Mimi ska kanske sitta ner, Pärlan ligga, Taizan göra en konst, Boy ge sin matte en slick på näsan…. – den som gör som jag tänkt får en godis. Jag säger ingenting. Att alla sitter med ökar stressen – men det tar inte lång stund innan alla grunnat ut vad just den ska göra för att få sin godis.
Massage delas ut till den som vill. Småtjejerna blir lite tvingade – dom behöver bli vana vid att bli tagna i och får sitta i knä samtidigt. Boy tränger sig fram för detta älskar han. Tai också. ♡♡♡♡♡
Som rubriken säger är det mörkt…. Både morgon och kväll, på promenaderna.
Men jag hör till dom som faktiskt gillar mörkret. Mörkret är som en filt att svepa in sig i. Inga krav på att vara ute och umgås och fara kring.
Nej, man går där i tystnaden och mörkret – och visst ser man bra ändå. Vattenpölarna glänser på vägen. Skogen går ju inte att gå i, men runt Sturefors är skogen så förstörd att den inte går att gå i ändå. Helt sönderkörd av tunga maskiner. Min sista runda som vi gått under sommaren sprack alldeles nyss – ett nytt lerigt uppkört spår för tunga maskiner. Meterdjupa vattenfyllda diken med en lerig, trasig mitt. Tack alla skogsavverkare! 🙁
Det finns bara ett problem med mörkret – hur f-n hittar man hundbajset…? – ja, för att ta upp! När jag var liten var gatuljusen starka och lysande, i dag glimtar det nåt litet gult uppe mot himlen som knappast når ner till marken och kan lysa upp det viktigaste för en hundägare på morgonpromenad – HUNDBAJSET.
Blogg om det som händer på kennel Sutamuroku. Mycket bilder, många berättelser om stora och små händelser i en shibaflock. Välkommen in!
