Tandläkare

Så länge man har sin tandläkare så KANSKE man inte är så där överförtjust i dom. Jag var inte det i alla fall, eftersom det är dyrt och – om man som jag är rädd för tandläkare – ganska obehagligt. Att gå dit. Men när man INTE har dom saknar man dom. Tro det eller ej.

Hur som helst – sommaren för 2 år sen damp det ner ett kort i brevlådan. Det var min tandläkare som sa tackochadjö. Han hade gått i pension. VA???? KAN tandläkare gå i pension, FÅR dom ens göra det….???

Mina tänder hade övertagits av något annat företag, visade det sig.

2 år har gått. 2 år. Utan tandläkarbesök. Man kan ju se det både positivt och negativt att inte få någon undersökning av sin NYA tandläkare på 2 år. Man spar pengar t ex! Men…,? Men….?

Helgen som var tappade jag tålamodet. Man SKA ju gå till tandläkaren varje år, eller hur? Dessutom hade jag haft en trasig tand i evigheter.

Så i lördags slängde iväg ett mejl. Till den där mottagningen som uppenbarligen inte ville träffa vare sig mej eller mina tänder. Jag började känna att det fanns ett tvingande behov efter 2 år att faktiskt få sina tänder undersökta. Ville dom ha mej, skulle jag leta efter annan tandläkare? Eller…?

I går måndag blev jag uppringd, och jadå, tandläkarmottagningen ville ha mig OCH hade tid samma dag. Det var i går. Jag blev både undersökt och fick den trasiga tanden lagad, kan ni tro det…? Och idag fick jag gå till tandhygienisten och peta bort lite tandsten.

Och det förstår ni ju, vilket hål DET gör i plånboken, eller hur…???

Herregud…

Jag tröstade mig med att köpa smågodis på vägen hem. Man får det, när ett litet tandstensskrap kostar skjortan. Och när man är snart 70 år. Då får man äta smågodis på vägen hem.

Och hörni, som har er vanliga tandläkare, lova mig att ni är rädd om hen! Annars kan ni bli utan tandläkare i evigheters evigheter på minst 2 år!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

5 − ett =

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.