Tandläkare

Så länge man har sin tandläkare så KANSKE man inte är så där överförtjust i dom. Jag var inte det i alla fall, eftersom det är dyrt och – om man som jag är rädd för tandläkare – ganska obehagligt. Att gå dit. Men när man INTE har dom saknar man dom. Tro det eller ej.

Hur som helst – sommaren för 2 år sen damp det ner ett kort i brevlådan. Det var min tandläkare som sa tackochadjö. Han hade gått i pension. VA???? KAN tandläkare gå i pension, FÅR dom ens göra det….???

Mina tänder hade övertagits av något annat företag, visade det sig.

2 år har gått. 2 år. Utan tandläkarbesök. Man kan ju se det både positivt och negativt att inte få någon undersökning av sin NYA tandläkare på 2 år. Man spar pengar t ex! Men…,? Men….?

Helgen som var tappade jag tålamodet. Man SKA ju gå till tandläkaren varje år, eller hur? Dessutom hade jag haft en trasig tand i evigheter.

Så i lördags slängde iväg ett mejl. Till den där mottagningen som uppenbarligen inte ville träffa vare sig mej eller mina tänder. Jag började känna att det fanns ett tvingande behov efter 2 år att faktiskt få sina tänder undersökta. Ville dom ha mej, skulle jag leta efter annan tandläkare? Eller…?

I går måndag blev jag uppringd, och jadå, tandläkarmottagningen ville ha mig OCH hade tid samma dag. Det var i går. Jag blev både undersökt och fick den trasiga tanden lagad, kan ni tro det…? Och idag fick jag gå till tandhygienisten och peta bort lite tandsten.

Och det förstår ni ju, vilket hål DET gör i plånboken, eller hur…???

Herregud…

Jag tröstade mig med att köpa smågodis på vägen hem. Man får det, när ett litet tandstensskrap kostar skjortan. Och när man är snart 70 år. Då får man äta smågodis på vägen hem.

Och hörni, som har er vanliga tandläkare, lova mig att ni är rädd om hen! Annars kan ni bli utan tandläkare i evigheters evigheter på minst 2 år!

Mjölmask

Gillar ni mjölmask?

Nä inte jag. Men av ren otur råkade jag hälla ut mängder i köket. Dom var redan döda visserligen, torkade och stendöda, men det hjälper inte. Nejdå. Dom ser lika äckliga ut för det…. Brrrr!

Och nej, bara för att klargöra – det var inte jag som hade ihjäl dom, jag köpte dom torkade.

En stor suck

Hela Sverige inklusive regeringen har förståss trott att allt skulle fortsätta som vanligt.

Det har gjort hela landet beroende av utländsk import av allt, från spannmål, kött till el och bränsle. Allt.

Ingen tycks ha insett att vi måste satsa på inhemsk produktion. Av allt. Girighet har drivit på till allt större enheter.

Bilindustrin har vägrat komma med några hållbara lösningar vilket borde ha skett för minst 10 år sedan.

Var det egentligen så fiffigt att utvecklingen har gått år att allt ska drivas med el? Kanske det t ex skulle ha byggts nya hus i många år med alternativ värmekälla? Ja, ni kommer säkert på andra exempel. Hur får vi förnybar och miljövänlig energi? Inte vet jag, men varför har det inte satsats stora pengar på det? Nu vill man gå tillbaka till kärnkraften, men hur vettigt är det…?

Vi vanliga människor har inte haft så många vettiga val som dessutom varit kostnadseffektiva.

Daison

Dai

Dai mår bra i sitt nya hem. Första tiden är alltid stressande när allt är nytt, men Dai är en superkille. Vi saknar honom mycket här i Linköping. Och härhemma. Han fattas mig verkligen, även om det är lugnare för hundflocken. Dai var ett stressmoment för Boy och Olle. Och för mig som alltid oroade mig för att hanarna skulle släppas ihop av misstag. Nej, ingen skulle ha dött, men oron fanns alltid där ändå. Dessutom kunde Olle ha dött av ett bråk, han är en skör lite en.

Men ändå. Skulle nya hemmet inte vilja eller kunna ha honom kvar av något skäl är han mer än välkommen hem igen.

Frågetecken

Jag grunnade lite på vilken rubrik som jag skulle sätta men kom inte fram till någon bra.

Allt känns tveksamt just nu. Resultatet av valet sitter i magen och oroar.

Jag är vida mer orolig över valresultatet än vad jag är över drivmedelspriser, el och matpriser. Över det senare kan jag anpassa mig, lyckligt lottad som jag är över att inte vara ensamstående förälder eller tvungen att använda bilen till jobbet varje dag.

Jag lever ett anpassat och ganska tråkigt liv. Maten jag äter är superbillig och jag handlar säsongbetonat. Det betyder att just nu äter jag t ex mycket rotfrukter. Värmen inomhus är inte på. Elen i övrigt används sparsamt. Varmvatten ransoneras. Bilen används så lite som möjligt.

Jag är född på 50-talet i Hälsinglands skogar och mina föräldrar hade inte mycket pengar. Vi fick lära oss att hushålla med det som fanns. Sedan dess har det gått upp och ner med det goda livet – när jag blev ensamstående förälder innebar det att vi levde som på tunnaste is. Jag minns paniken som uppstod när det på vårarna skulle vara 20 kronor hit eller dit till förskola/skola för diverse utflykter. Eller höstarna när båda barnen behövde nya vinterkläder. Usch ja. Jo det blev bättre efterhand och sista 10 åren ska jag inte klaga. Inte nu heller. Jag svälter inte och jag har kläder att sätta på mig.

Det finns fattiga människor i vårt land, inte minst ensamstående mammor. All min sympati till er!!! Det finns även en hel del familjer och föräldrar med pengar – jag upptäckte häromdan att dom här elgrejerna som ungar kör runt och leker med, förlägger och som stjäls, kostar uppåt 5000 kr. Kan man köpa leksaker för 5000 ska man inte klaga. Det ska man verkligen inte.

Det här med fördelningspolitik är inte modernt längre. Sympatin för medmänniskor och deras liv och umbäranden finns inte heller. Inte så där utpräglat och till vardags. Mörkret har brett ut sig. Vi måste samlas. Vi måste hjälpas åt. Vi måste sträcka ut en hand.

Pay forward. Ingen dum ide. Finna det någon i din närhet som behöver lite extra? Ett erbjudande? Om något hen behöver? Eller bara en kopp kaffe….? Sätt igång! Vi måste hjälpas åt att sprida det goda, det ljusa. Egentligen är vi i Sverige världsbäst på det. Vi har bara – i alla fall delvis – glömt bort det. Just nu.

Vi måste värna om det varma, goda, förstående. Om vår demokrati och det som ÄR svenskt. Vår empati för andra.

Jag hörde ingen partiledare prata om det. Det borde dom ha gjort när dom hade chansen. Påmint oss om vår svenska, fina, fantastiska förmåga till empati. För alla. Även för de från “fel” land och med “fel” hudfärg.

Pay forward. Du också.

Vädret

– är fortfarande varm, soligt och skönt. På dagarna. Vi tog en promenad i morse i ett urskogsområde. Lite dumt av mig men jag ville se om det fanns några trattkantareller. Det fanns det inte. Inte en enda såg jag. Det dumma bestod av att vi gick klänga över ett antal fallna träd, vilket inte var så nyttigt för Boy, så matte fick lyfta över honom och klänga över tjock trädstammar med 1 stycke motvillig hund i famnen.

Nåja. Att komma ut i naturen är alltid skönt, spelar ingen roll hur.

Ikväll öser regnet ner. Finns fortfarande knappt någon svamp, det har verkligen varit en snustorr sommar. Undrar om det hinner komma någon innan det blir kallt.

Idag –

– har både en glad och en mycket ledsen del.

Den glada delen är att Boy träffade en veterinär som undersökte honom noggrant och hanterade honom på ett så trevligt och lugnt och respektfullt sätt att han kände fullt förtroende.

Boy hos veterinären

Här står han och funderar på om det skulle fungera att hoppa ut genom fönstret och rymma. Boy hatar veterinärer.

Han fick diagnosen partiell korsbandsskada. Mer Rimadyl och lagom med motion. Det känns bra!

Det ledssamma – otroligt ledsamma – är att Dai har flyttat. Det gör väldigt ont i mitt hjärta och i alla andras han känner här i Linköping. Han är älskad av många. Vi håller alla tummar och tår vi har för att han ska må bra och trivas i sitt nya hem. Time will tell. Fungerar det inte får han förstås flytta tillbaka hem igen. Fort som ögat.

Boy

Boy blev halt för några veckor sedan. På ett bakben. Han gav uttryck för rejäl smärtpåverkan och vi skyndade iväg till veterinären och fick smärtstillande. Dosen visade sig vara för låg så jag fick dubbla den. Då blev han bättre, men efter ytterligare 1 vecka var han fortfarande inte bra. Jag ringde annan veterinärmottagning för att få hjälp med ev röntgen. Det dröjde ett par veckor innan det fanns tid. Den tiden är i morgon.

När en shiba av Boys kaliber blir sjuk så visar den det genom att dra sig undan. Det är absolut
hjärtskärande. Boy låg i ett trångt och mörkt utrymme hela dagarna, där jag inte kunde få tag i honom. Han följde med ut för att kissa morgon och kväll och resterande tid rörde han sig inte. Han var dock hungrig, så jag passade på att gå ut och kissa honom i samband med måltider. Godis kom han inte fram för att ta. Han vägrade minsta promenad och hade ont.

När urhundar blir riktigt sjuka vill dom inte visa det. En sjuk hund i en flock riskerar att bli ihjälbiten och det vet shiban i sin själ. Ett grymt men samtidigt bra sätt att i naturen avsluta sjuka djurs lidande.

Under förra helgen blev dock Boy bättre lika snabbt som han blev dålig. Ibland avlastade han det dåliga benet, gick lite kortare steg, sänkte svansen några steg. Men i huvudsak verkade han må bra. Jag halverade den smärtstillande dosen och det gick fortfarande bra. Sedan 4-5 dagar tillbaka tog jag bort allt smärtstillande och det går fortfarande bra. Han har inte ont längre. Han kan gå sammanlagt 1 mil per dag utan att bli sämre. Längre än så har jag inte vågat belasta honom.

Vi har en tid hos veterinären i morgon och jag har funderat på att avboka. Men vi går nog dit ändå. En ohalt hund är en ohalt hund, men kanske vi kan ha en plan för om problemet återuppstår? Boy är 10 år och visst, krämpor kommer förr eller senare. Och nej, Boy har inte sträckt sig eller liknande, han är en “mellow” hund som rör sig i sakta mak. Jag är fortfarande orolig över vad som var fel med honom. Troligen kan jag inte få någon förklaring heller. Vi får se.

Blogg om det som händer på kennel Sutamuroku. Mycket bilder, många berättelser om stora och små händelser i en shibaflock. Välkommen in!