…… att han mår bättre idag. Han håller benet bättre och stödjer lite mer på det. Med hjälp av smärtstillande mår han ändå rätt bra. Vi har små pyttepromenader där han får bestämma längd och fart. Vi sitter i trädgården och njuter av solen och Tai av att borstas. Han gillar alla extra godbitar som plötsligt kommer till honom.

Hoppas hoppas.

Undrar ni över Tai? Han sätter ner tassen aningen mer för varje dag. Vår veterinär hade inte möjlighet ta emot oss förrän i morgon. Jag vill helst gå till vår vanliga veterinär och inte till någon jag inte känner.

Det här är ett allvarligt läge och jag vill prata med någon jag känner som vågar säga till mig rakt ut hur allvarligt det är.

När min Akiko fick graviditetsdiabetes sade alla bara ”det här ska bli så bra så bra”. Först operera bort livmodern på tik som precis fått valpar. Sen lägga in henne på sjukhus för att prova ut insulin. Sen insulin varje dag resten av hennes liv. Jo hon levde – visst var det 6 år? – med insulin. Och sprutor. Akiko var en tapper flicka. Men hade jag vetat innan hur hennes dagliga liv skulle bli så är det mycket tveksamt om jag hade låtit henne gå igenom det. Hon var ofta yr. Det var svårt ställa in hennes insulin. Hon blev blind. På slutet gav de andra hundarna henne stryk. Min stolta vackra Akiko.

Nej någon ja-sägare till veterinär vill jag inte träffa. Och någon operation tänker jag inte låta en 13 år gammal hund gå igenom. Han har förjänat bättre än så. Mattes Taizan.

Våra hundar kan inte välja. Ibland måste vi göra tuffa val för deras bästa. Det bästa är inte alltid liv till varje pris.

Som ni märker ställer jag in mig på det värsta.