Blev så glad att Therese och Zum kom ner och pratade en stund när vi var på väg hem från Norrköping i går kväll. Zum kom skuttande med tassen i bandage och blev överlycklig när hon träffade mig! Så roligt att se henne och matte! ❤❤❤❤
Sen var apoteket öppet på Maxi så jag fick min medicin. Underbart! Och precis när jag kände att jag ville ha en god glass fick jag syn på Maxis mjukglass – helt ätbar.
Allt gick min väg liksom – man blir glad när det händer! Nu önskar jag mig bara nån som vill följa med mig och Pärlan till Smultronstället och äta glass – får se om någon dyker upp innan sommaren är slut…
Och att Mimi fick sitt första CERT! Det var roligt! Svart som hon är. Plus bara lite drygt året. Trodde jag inte! Trodde inte Boy skulle bli BIR heller! Domaren var hård men rättvis. Han visste hur shibor skulle se ut – med japansk stil. Men så var han norrman också. Norska domare är bra.
Ibland är sorg i sin renaste form. Utan inslag av andra känslor.
När man vet att allt var meningen och utan återvändo.
Så känner jag för Taizans bortgång. Det var utanför min kontroll. Det var meningen att det skulle bli så och jag fick många förvarningar om att det var dags.
He isn´t sleeping – he is running free as the wind, through different spaces and dimensions. On his side runs his Akiko. No leashes, no walls, no crates. He is smiling.
Thank you for the years you decided to spend with me.
Thank you for your time, your love, your patience.
We will see each other again, and in the meantime – please pass by me now and then to say hello!
