När jag var liten – vi pratar om 60-talet- fanns det inte så mycket pengar i vår eller många andras familjer heller. Jag växte upp i Hälsinglands urskogar. Veckopeng var ett begrepp som bara inte existerade och nej – det gick inte alls att gå till föräldrarna och få pengar. Det var blankt nej.
Hos oss plockade vi bär på höstarna och sålde i Affärn. Ja Ivars alltså. 🙂
Sista åren fick man bra betalt speciellt för lingon – sisådär runt 1 kr/kg. Blåbär lite mindre. Lingonen var lättare men roligare att plocka. Torrare.
Sen sålde vi bären och fick ihop till pengar. En duktig vuxen som låg i hela säsongen kunde plocka bär för flera tusen. För mig handlade det om hundralappar. En gång köpte jag ett armbandsur för en del av pengarna. Eller kanske lite nya kläder. Resten sparades.
Så lärde jag mig att hålla i pengar. Och att förtjäna dom. Så mycket andra inkomstmöjligheter fanns just inte.
En sommar passade jag barn – yack! så tråkigt! Hambologen var en annan inkomstkälla när jag var lite äldre.
Hursomhelst var vår vorsteh Ricki med mig i skogen. Inte fanns det mobiler ifall något hände och jag var ofta själv i skogen. Men det gällde att se upp – Ricki tyckte väldigt mycket om blåbär och passade gärna på att förse sig ut korgen om han kunde! När plockningen var klar band man ett stycke tyg över öppningen så att inget ramlade ur på vägen hem. Ryktet gick ibland att det fanns vuxna som lade sten i korgarna för att öka vikten…
Jag tittar på bilden på thailändarna som kommer hit ända från Thailand för att plocka bär. Herregud. Är det inte liksom konstigt?