Boy – den gulligaste shibapojke som finns… (Taizan är ju ingen pojke, han är pensionär! 🙂 )
Jag fick ju Boy när han var 5 månader först och den resa vi gjort tillsammans har varit lång – inte bara från USA till Sverige utan också den inre, mentala resa han gjort.
Jag är ofta förvånad över, att det fortfarande ”händer” saker med honom – men så är det ju. Allt och alla utvecklas ju hela tiden, lite i taget.
Boy blev 2 år i slutet av augusti förra året. Jag har i mångt och mycket ”väntat in” honom – helt enkelt för att han har låst sig så fort jag ställt krav, han har inte tagit annat än mycket speciella sorters godis etc etc…
Första året jag hade honom var det inga stora problem att klippa klorna t ex – sedan började han från en dag till en annan låta som om han skulle äta upp mig. Och se sådan ut också. Först blev jag osäker och satte på honom munkorg. Men över tid insåg jag att även om han lät och såg ut som om han skulle äta upp mig så tänkte han inte göra det – han är faktiskt världens snällaste hund! Så numera bryr jag mig inte om hur han låter – jag klipper ändå. Jag litar till 100% på honom.
Ibland blir han fortfarande spänd och stel om han tror, att jag ska göra saker med honom som han inte vill. Nu har vi båda lärt oss att ett sätt att lösa upp den knuten helt enkelt är att leka. Jag har en leksak som jag bara tar fram vid dessa tillfällen, se bild!
I går kväll satte jag på honom utställningskopplet – han brukar inte gilla det – och gick några varv för att påminna honom inför fredagens övningar. Å han tyckte det var kul och susade med! Han är nämligen så rädd att jag ska dra åt det kring halsen på honom – men avtalet mellan oss är, att jag inte gör det. Nu börjar han lita på att det är så också. Sedan fick han gå in och bada – vilket han villigt gjorde. Han var på riktigt riktigt bra humör, min Boy!!!
Man blir så glad när man känner, att man har sin hund ”med”, att man har lyckats kommunicera med varandra och förstår varandra!
Som människa – med förhoppningsvis större hjärnkapacitet – är det mitt jobb att fundera ut lösningar på problem. Aldrig aldrig är det hundens ”fel” när saker inte fungerar.
Det är så fascinerande att läsa dina inlägg om Boy – det känns som att det är Ben du skriver om! Av det jag har läst hittills är Ben ett miniexemplar av far sin. Lugn, trygg och stabil. En hund vars utstrålning liksom förtrollar sin omgivning – en hund som är lätt att älska (och som har lätt för att älska). Men samtidigt är väldigt bestämd – det där med klorna känner jag igen! Jag måste känna efter om sinnesstämningen är rätt – innan jag börjar klippa Bens klor. Han har inte det allra längsta tålamodet, så att klippa några klor åt gången ett par gånger i veckan passar oss bra. Då hinner han inte tröttna. Men om han väl gör det så blir han så som du beskriver att Boy gör. Då gäller det i stället för mig att ha tålamod och vara bestämd och ta en klo till – vare sig han vill eller ej. Strax därefter är allting glömt och vi har busstund.
Det där med att bara vissa godissorter passar känner jag också till. Samt att han inte alls försvarar mat eller så.
Just det! Ben är också mycket snabbtänkt och tänker gärna en extra gång innan han går med på något – till och med på ”varsågod” haha! Som om matte eller husse skulle ha någon baktanke med det liksom
Vad märkligt! I den här kommentaren hade jag skrivit med det här med träning också – men det kom inte med! Så jag tar det igen då:
När vi ska lära oss nya saker kan Ben bli frustrerad – han vill ju kunna på en gång! Så att göra övningarna så logiska som möjligt ger även matte hjärngympa. Men när han väl har fattat så sitter det. Och gör jag på rätt sätt så lär han sig otroligt snabbt!
Så himla intressant vad som går i arv och hur! Valparna har ju en mamma också, som även hon är väldigt vänlig men väljer själv vad hon har tänkt göra och hur…..
Tack för beskrivningarna av Ben!
Ja precis! Mamma Funny har jag inte läst jättemycket om, men det är häftigt att båda föräldrarna lämnar sina avtryck i de små liven de lämnar efter sig
Som Funnys matte tycker jag nog att jag känner igen en hel del från henne också! Det är aldrig några stora scener med Funny men hon lyckas oftast få saker att bli som hon vill på sitt eget förtjusande sätt.
Vi träffar Bens kullbror Teddy ofta, låter som om brorsorna har många likheter…