….ett liv.
Ni kanske tror att vi uppfödare sitter och gullar med fantastiska valpar hela tiden men ack nej.
Dagarna efter förlossningen är kritiska. Tiken kan snabbt bli sjuk och faktiskt dö liksom valparna. Nätterna är ofta oroliga i början.
Inatt har varit en urjobbig natt. Mimi har haft eftervärkar och legat under min säng och grävt. Valparna har skrikit. När Mimi’s valpar skriker, skriker Zelda också. Det gör ont i hennes stora mamma-hjärta.
Jag måste rasta Mimi ensam. Den enda hon accepterar är Boy. Finaste Boy är valptikarnas trygghet. Han låg utanför dörren när Mimi födde och han ligger fortfarande gärna högst upp i trappan. Hans flickor och hans valpar. Ögonen lyser om han får nosa på en valp.
Efter en orolig natt är det lungt i valplådan. Valparna har ökat rejält i vikt.
Efter en helt vaken natt ska jag nu åka till jobbet.
Var finns den där kennel flickan som kan rasta hundar åt mig tro…
jag har inte riktigt förstått hur man kommer in o ur valplådan? är det höga blåa sidor?
Stackars lilla älsklingen som hade efter värkar…
Det är förstås en ingång. Så att tiken tar sig ut men inte valparna. I alla fall inte än
Stackars er allihop! Kan inte vara lätt för Mimi när Zelda har åsikter om hur hon tar hand om sina valpar! Hoppas ni alla får må bättre och sova i natt!
Vad ni alla kämpar på ❤ och Zeldas fina mammahjärta. Så underbart omtänksam!