Vad hette mannen i Hasse & Tages revyer – han som alla hade hört talas om men ingen hade sett…?
Erik Lind? Eller vad var det…?
Precis sån kände jag mig idag när jag för en gångs skull lyfte telefonluren när det ringde. En alldeles förtjusande dam fanns i andra änden. Hon blev alldeles…till sig…över att jag faktiskt fanns… Hon hade tvivlat….
Så förlåt alla som försöker ringa mig och jag aldrig svarar i telefon – jag svär att jag faktiskt finns!
Skönt att du finns :-). Jag skulle sakna din blogg annars. Skrattade gott åt detta.
Bättre än vad jag upplever för närvarande. Är totalt osynlig 🙂 .
Folk kallar mig den senaste månaden för Christina på eposten hela tiden. Idag kom en kollega in i rummet (där vi sitter några stycken) och tittar runt och frågar om Caroline sitter här…. tack för den. Imorse gick jag förbi kollegorna som sitter o fikar och säger ”godmorgon allihopa”. Inte ett ljud tillbaka. Ikväll var jag på bjudning, då kallade bordsgrannen mig för Lotta.
Men det gjorde inget. Hon pratade ju med mig iallafall!
Man får vara tacksam för det lilla.
Kram från den osynliga!