Dai mår bra i sitt nya hem. Första tiden är alltid stressande när allt är nytt, men Dai är en superkille. Vi saknar honom mycket här i Linköping. Och härhemma. Han fattas mig verkligen, även om det är lugnare för hundflocken. Dai var ett stressmoment för Boy och Olle. Och för mig som alltid oroade mig för att hanarna skulle släppas ihop av misstag. Nej, ingen skulle ha dött, men oron fanns alltid där ändå. Dessutom kunde Olle ha dött av ett bråk, han är en skör lite en.
Men ändå. Skulle nya hemmet inte vilja eller kunna ha honom kvar av något skäl är han mer än välkommen hem igen.
Den glada delen är att Boy träffade en veterinär som undersökte honom noggrant och hanterade honom på ett så trevligt och lugnt och respektfullt sätt att han kände fullt förtroende.
Boy hos veterinären
Här står han och funderar på om det skulle fungera att hoppa ut genom fönstret och rymma. Boy hatar veterinärer.
Han fick diagnosen partiell korsbandsskada. Mer Rimadyl och lagom med motion. Det känns bra!
Det ledssamma – otroligt ledsamma – är att Dai har flyttat. Det gör väldigt ont i mitt hjärta och i alla andras han känner här i Linköping. Han är älskad av många. Vi håller alla tummar och tår vi har för att han ska må bra och trivas i sitt nya hem. Time will tell. Fungerar det inte får han förstås flytta tillbaka hem igen. Fort som ögat.
