Mimi och Lara bryr sig inte speciellt om att det kommit nya bebisar. Dom är fortfarande egocentriska tonåringar.
När valparna är 4 veckor får dom komma ner i köket och då kan övriga se dom genom galler.
När dom är 5 veckor kan dom få börja umgås med snälla hundar som Mimi och Boy.
Men det dröjer ända till 6 veckor innan dom kan börja läsa och förstå hundspråk. Då kan dom få träffa mindre snälla hundar som Lara som alltid leker polis med små valpar. Men det kan vara nyttigt det också om det sker under kontrollerade former.
Pärlan tycker alla valpar utom hennes egna är fula, korkade och borde befinna sig någon annan stans än i hennes eget hem. Så där råder kontaktförbud. Som ranghögsta tik är det bara hennes valpar som ska få finnas, så hon har helt rätt i det.
Den här lilla väna tiken håller matte just nu tummen i ögat på. Tro det eller ej – hon morrar åt ZUM och har åsikter om vad Zum får göra och inte göra.
Högdräktiga tikar finner sig för dom vill inte bråka. Men när valparna är födda misstänker jag att Lara kan få ordentligt på pälsen. Zum är väldigt snäll väldigt länge. Men när hon väl blir arg så är hon rasande!
Inte konstigt att Pärlan ibland blir svart i ögonen när hon ser lilla Lara….
…..Det blev en kortare tur och träning i backe. Har bra muskler men sämre flås, vet inte om det är förkylning eller astman som ligger och gror. Så det var säkert nyttigt att träna flåset idag. Det gjorde jag. Skönt att få lite träning trots valptikar.
Pärlan hängde förstås med. Hon älskar allt som har med fart och fläkt att göra. Så roligt vi har tillsammans när det bara är hon och jag.
Det är ju Pärlans kullbror Katashi som är pappa till Funnys valpar. Jag är avundsjuk på er som vill ha valp från den kullen.
Bättre träningskompis än Pärlan finns inte. Henne kan jag använda till precis vad som helst. Hon ställer alltid upp och är alltid juste. Alltid.
Resterna efter morgonjuicen fick hundarna – dom gillar det!
Numera är det Pärlan och inte Taizan som slickar min frukostskål. Idag var det chia-frön och honung. Honung ska hundar inte äta – men det fanns nog inga rester kvar av den.
När jag kom hem på lunchen visade det sig att Mimi och Lara öppnat grinden till köket – där dom är halva dagarna. Pärlan och Mimi kom och mötte mig i dörren.
Hjärtat stannade. Lara och Pärlan är ju inte goda vänner.
Men ingenting hade hänt. Ingen var skadad. Lara visade undvikande beteenden mot Pärlan så jag vet inte om hon bara tyckte det var läbbigt eller om Pärlan faktiskt hade pratat allvar med henne.
På promenaden kastade båda onda ögon på den andra.
Så nu finns det inte bara grind utan även stängd dörr emellan.
Det finns inget roligare än att spåra med sin hund!
Jag lade ett svårt och långt spår till Pärlan som hon löste så suveränt och noggrant att jag funderade på att anmäla henne till prov på stört! Så underbar! Så helt fantastisk! Hon var bekymrad vid återgången för den var lång och svår, men när hon väl vände var hon klockren. Klockren!
Sen skulle jag lägga ett nybörjarspår till Mimi och hamnade på världens sämsta underlag för en nybörjare – sten, moras, ormbunkar och t o m ett dike med vatten. Tyvärr lade jag spåret där ändå och jag måste säga att hon redde ut det fastän det var nära ett par gånger! Nu måste jag försöka lägga ett enkelt och rakt spår om ett par dar…och ett likadant nästa helg…Så hon får känna att hon är duktig.
Nu sover Mimi och Pärlan. Det finns inget bättre än spår för att trötta ut hjärnan på en hund.
Men till nästa helg. Kommer Zum. Och väntar på sina valpar.
Sen kommer Funny. Och väntar också.
Det blir sista gången som hela min gamla Tjejliga samlas. Pärlan, Funny och Zum. Växte upp tillsammans och älskade varandra. Låg tillsammans. Åt tillsammans. Plockade saker ur varandras munnar. Hjälptes åt med varandras valpar.
Sen hände det saker. Och osämjan var ett faktum. Flickorna sade hårda ord till varandra. Främst Funny och Zum till Pärlan. Så hårda att det inte kunde förlåtas eller förbises.
Bland flocklevande djur kan det bli så. Precis som hos oss människor. Vänskap kan sägas upp om den inte håller måttet.
…njuter flocken och jag av vår ”lediga” tid. Promenader. Träning.
Det har visat sig att Lara är fantastiskt kul att arbeta med – vem kunde tro det…? Tonårstjurigheten är på väg att ge med sig. Rally är nog hennes roligaste.
Mimi tycker tänket runt Freestyle är roligare – andra övningar och inte så precist och godis som slängs omkring – det eggar upp henne.
Pärlan glädjer sig åt allt. Bara hon får göra något blir hon salig.
Boy håller jag på och tragglar med själva uppvisningen i utställningsringen. Han har 1 cacib kvar till sitt C.I.B och det ska vi väl försöka få möjligheten att ta under nästa år. Vi måste ju utomlands för att ta det. Han har plockat det han kan i Sverige och Danmark.
Alldeles snart kommer först Zum och sedan Funny. Då kommer en lång period av mindre av allt för dom egna hundarna. När valparna börjar gå omkring får Mimi jobb. Kanske Lara är mindre tjurig så att hon kan få sysselsättning också. Vi lär ju få ett gäng småvappar att ta hand om! 🙂
Blogg om det som händer på kennel Sutamuroku. Mycket bilder, många berättelser om stora och små händelser i en shibaflock. Välkommen in!
