– eller kanske är det resignerad jag blir.

Ser att självmordsförsöken på SIS-hemmen ökar bland flickor.

Själv har jag jobbat både inom BUP och SIS. Inom BUP har jag jobbat inom både sluten och öppen vård. Även på behandlingshem.

Idag finns inte vårdplatser inom BUP så att det räcker till för de som behöver vård.

Inom SIS har man sänkt kraven på utbildning för att få personal.

Barn och unga med psykisk och utagerande problematik är sannerligen ingen enkel vårdgrupp att ta hand om. Inte ens på BUPs behandlingshem – på den tiden det fanns sådana.

Att sätta dessa barn i familjehem utan specifik utbildning för uppgiften plus ingen ordentlig uppföljning från socialtjänstens sida – är kriminellt. Självklart att dessa barn/ungdomar flyttas runt. Det behövs specialutbildad personal och anpassade lokaler. Vanliga familjehem räcker inte till. Extra resurser i form av kunniga psykologer, barnpsykiatriker m fl.

Resultatet blir att dom hamnar inom SIS. Där man inte har vare sig utbildning eller de rätta resurserna eller metoderna för att vårda just den gruppen.

Sverige har nedmonterat så mycket vård under de sista 20 åren. Utan att något annat tillsatts.

Tro mig – andelen barn och unga som mår dåligt kommer att öka. Idag ser vi många redan inom förskolan som vi vet att det kommer att bli svårt för senare.

Diagnosen ADHD sätts på allt fler unga. Men tro mig – den kommer inte att ”lösa” alla problem. Tro mig.

Det behövs mer specialistvård. Med tillhörande vårdplatser.

Och när ska vi äntligen börja prata om att barn behöver sina föräldrar? Samt att det inte är förskolan som ska stå för anknytning och uppfostran av små barn.