Min finaste Taizan. Ibland saknar jag honom så fruktansvärt. Som idag.
Pärlan är i höglöp och jag minns hans tålmodiga väntande de första åren jag hade honom. Han hade ju varit avelshane i både Japan och USA. Han var van vid att vänta.
De sista åren var han helt annorlunda och kunde göra mig helt galen när speciellt Pärlan var i höglöp. Då var det slut på den väntande attityden! Då ville han kräva sin rätt och bröt sig ut genom grindar. Eller helt sonika hoppade över. Gamla tokiga hund! 💟💟💟💟💟💟💟
Sade äntligen upp Taizans försäkring och får ett så fint tillbakamejl “Jag beklagar din hunds bortgång”.
Så otroligt gulligt! 💖
Undrar ni förresten om Tai hälsar på ibland? Ja det gör han faktiskt. Ganska ofta följer han med ut och går. Han älskade sina promenader. Det var höjdpunkterna på hans dag.
Jag pratar ofta med Taizan. Och är glad när jag märker hans närvaro. Lika mild och försynt som alltid så jag måste ta in honom för att märka – han propsar inte på uppmärksamhet. Utom ibland när vi är ute och går och han bli extra glad. Då liksom puffar han till mig i själen och säger hej.
Hur reagerade flocken när tryggheten i form av åldermannen Taizan försvann?
Det är väldigt olika hur hundar reagerar i sådana fall. Min erfarenhet är att ju fler dom är i en flock desto enklare går det. Om dom bara är 2 så kan den som blir kvar bli deprimerad. Det är också enklare om hunden som försvinner är gammal. Då tar den inte lika aktiv del i flocklivet – av naturliga skäl eftersom gamla hundar sover mer.
Pärlan reagerade mest. Hon blev riktigt låg några dagar. Boy har reagerat med att ta mer plats och faktiskt att bli gladare. Mimi och Lara var ganska skruvade några dagar men är lugnare nu.
Flocken har gått vidare. Nu är Pärlan äldst och den som har rätt till min frukostskål. Det gillar hon!
På slutet grälade Taizan och Panda ibland. Taizan blev så glad när maten skulle serveras att han studsade runt. Det tyckte katten inte om. Igår såg jag till min förvåning Boy stå och stirra argt på katten.
Boy får väldigt gärna ta tag i att fostra sina tikar. Men inte katten….
Ibland är sorg i sin renaste form. Utan inslag av andra känslor.
När man vet att allt var meningen och utan återvändo.
Så känner jag för Taizans bortgång. Det var utanför min kontroll. Det var meningen att det skulle bli så och jag fick många förvarningar om att det var dags.
He isn´t sleeping – he is running free as the wind, through different spaces and dimensions. On his side runs his Akiko. No leashes, no walls, no crates. He is smiling.
Thank you for the years you decided to spend with me.
Thank you for your time, your love, your patience.
We will see each other again, and in the meantime – please pass by me now and then to say hello!
