64 år.

Det skulle aldrig hända mig och oss andra födda -54. Vi är – var – de eviga tonåringarna. Vi skulle leva hårt och dö unga. Bekymmerslöst. Det var vårt öde. Inte bli gamla.

Naturen och resurserna räckte hyfsat till. Framtiden var positiv. Vi kunde bli och göra vad vi ville. Om det skedde 1 enda mord i Sverige på sommaren så var det stora rubriker.

Jag var med om när Tv:n kom. FärgTV:n också.

Kan ni tänka er det? När knappt TV fanns och bensinen kostade 1 kr litern och man fick en stor påse smågodis för samma summa. Det fanns 1-öreskola.

Ja precis. Det fanns både 1-öringar och 5-öringar.

Om den tiden var så mycket bättre kan vi väl diskutera. Men den fanns. Och var annorlunda jämfört med idag. Informationen om vad som hände skenade inte så fort som idag. Det var en stor skillnad.

Min födelsedag kommer jag att tillbringa på jobbet och med att jaga valpar.

Kanske mina kamrater vill följa med mig ut och äta när valparna flyttat? Om dom läser detta…

64 är speciellt. Trots allt. Nästan pension.