Boy blev halt för några veckor sedan. På ett bakben. Han gav uttryck för rejäl smärtpåverkan och vi skyndade iväg till veterinären och fick smärtstillande. Dosen visade sig vara för låg så jag fick dubbla den. Då blev han bättre, men efter ytterligare 1 vecka var han fortfarande inte bra. Jag ringde annan veterinärmottagning för att få hjälp med ev röntgen. Det dröjde ett par veckor innan det fanns tid. Den tiden är i morgon.
När en shiba av Boys kaliber blir sjuk så visar den det genom att dra sig undan. Det är absolut
hjärtskärande. Boy låg i ett trångt och mörkt utrymme hela dagarna, där jag inte kunde få tag i honom. Han följde med ut för att kissa morgon och kväll och resterande tid rörde han sig inte. Han var dock hungrig, så jag passade på att gå ut och kissa honom i samband med måltider. Godis kom han inte fram för att ta. Han vägrade minsta promenad och hade ont.
När urhundar blir riktigt sjuka vill dom inte visa det. En sjuk hund i en flock riskerar att bli ihjälbiten och det vet shiban i sin själ. Ett grymt men samtidigt bra sätt att i naturen avsluta sjuka djurs lidande.
Under förra helgen blev dock Boy bättre lika snabbt som han blev dålig. Ibland avlastade han det dåliga benet, gick lite kortare steg, sänkte svansen några steg. Men i huvudsak verkade han må bra. Jag halverade den smärtstillande dosen och det gick fortfarande bra. Sedan 4-5 dagar tillbaka tog jag bort allt smärtstillande och det går fortfarande bra. Han har inte ont längre. Han kan gå sammanlagt 1 mil per dag utan att bli sämre. Längre än så har jag inte vågat belasta honom.
Vi har en tid hos veterinären i morgon och jag har funderat på att avboka. Men vi går nog dit ändå. En ohalt hund är en ohalt hund, men kanske vi kan ha en plan för om problemet återuppstår? Boy är 10 år och visst, krämpor kommer förr eller senare. Och nej, Boy har inte sträckt sig eller liknande, han är en “mellow” hund som rör sig i sakta mak. Jag är fortfarande orolig över vad som var fel med honom. Troligen kan jag inte få någon förklaring heller. Vi får se.
