Tappar ni bort era nycklar ibland?

Jag gör det.

Den här dagen lade jag nycklarna i samma ficka som mobilen och drog för en dragkedja innan promenaden påbörjades.

Sen förstår ni ju vad som hände, eller hur? Hundarna hade en seg dag och jag plockade upp mobilen för att stå ut med att så stilla större delen av promenaden. Så upp och ner med mobilen ur fickan.

Väl hemma – nycklarna borta. Ni vet hur man mer och mer förtvivlat och hysteriskt letar igenom alla fickor. Och letar efter fickor man inte har och som man kanske har stoppat nycklarna i. Man drar upp hundbajspåsar och klämmer igenom. Ja ni vet.

Till sist går det upp ett ljus. Inga nycklar.

Då tar man sina hundar och går ut på samma promenad, fast baklänges. Nu går man så sakta att hundarna tror något är fel. Mimi och Lisa går misstänksamt bakom mig. Boy och Pärlan går surt bakom även dom, dom förstår inte varför dom ska GÅ UT i stället för att gå IN och äta frukost. Racervavvan Olle studsar som vanligt framför, som vanligt beredd på att ta sig an alla fiender som kan dyka upp.

Jag går och stirrar på alla sidor av gångvägen. Nycklar med korta och mörka band, hur ser man dom i halvhögt gräs vid vägkanten. Eller har någon hjälpsamt plockat upp nycklarna i stället för att ännu mer hjälpsamt låta dom ligga….?

Detta var del 1! Nu ska jag gå ut och rasta hundar innan del 2 kommer.

– ska jag slösa på el. I övrigt är vi mycket sparsamma i det här huset. Snabba duschar. Inte mycket TV. Inga glödlampor på i onödan. Ingen värme ännu.

Det blir matlagning gånger 2 – eller kanske 3 eller troligen 4.

Vegetarisk kålpudding. Längtar mig sjuk efter kålpudding med lingon och sås. Och kokt potatis.

Vegetarisk lasagne. När jag ändå håller på. Använder mig av Anammas formbara vegetariska färs som har bra konsistens.

Och troligen…. en kladdkaka med vit choklad och blåbär. För det godas skull.

Och – sannolikt – kålsoppa. Bra att frysa och tina.

Det blir bra, tror ni inte. När ugnen redan är igång. Sedan blir det bara att snabbvärma mat. I flera veckor.

Så länge man har sin tandläkare så KANSKE man inte är så där överförtjust i dom. Jag var inte det i alla fall, eftersom det är dyrt och – om man som jag är rädd för tandläkare – ganska obehagligt. Att gå dit. Men när man INTE har dom saknar man dom. Tro det eller ej.

Hur som helst – sommaren för 2 år sen damp det ner ett kort i brevlådan. Det var min tandläkare som sa tackochadjö. Han hade gått i pension. VA???? KAN tandläkare gå i pension, FÅR dom ens göra det….???

Mina tänder hade övertagits av något annat företag, visade det sig.

2 år har gått. 2 år. Utan tandläkarbesök. Man kan ju se det både positivt och negativt att inte få någon undersökning av sin NYA tandläkare på 2 år. Man spar pengar t ex! Men…,? Men….?

Helgen som var tappade jag tålamodet. Man SKA ju gå till tandläkaren varje år, eller hur? Dessutom hade jag haft en trasig tand i evigheter.

Så i lördags slängde iväg ett mejl. Till den där mottagningen som uppenbarligen inte ville träffa vare sig mej eller mina tänder. Jag började känna att det fanns ett tvingande behov efter 2 år att faktiskt få sina tänder undersökta. Ville dom ha mej, skulle jag leta efter annan tandläkare? Eller…?

I går måndag blev jag uppringd, och jadå, tandläkarmottagningen ville ha mig OCH hade tid samma dag. Det var i går. Jag blev både undersökt och fick den trasiga tanden lagad, kan ni tro det…? Och idag fick jag gå till tandhygienisten och peta bort lite tandsten.

Och det förstår ni ju, vilket hål DET gör i plånboken, eller hur…???

Herregud…

Jag tröstade mig med att köpa smågodis på vägen hem. Man får det, när ett litet tandstensskrap kostar skjortan. Och när man är snart 70 år. Då får man äta smågodis på vägen hem.

Och hörni, som har er vanliga tandläkare, lova mig att ni är rädd om hen! Annars kan ni bli utan tandläkare i evigheters evigheter på minst 2 år!

Gillar ni mjölmask?

Nä inte jag. Men av ren otur råkade jag hälla ut mängder i köket. Dom var redan döda visserligen, torkade och stendöda, men det hjälper inte. Nejdå. Dom ser lika äckliga ut för det…. Brrrr!

Och nej, bara för att klargöra – det var inte jag som hade ihjäl dom, jag köpte dom torkade.

Hela Sverige inklusive regeringen har förståss trott att allt skulle fortsätta som vanligt.

Det har gjort hela landet beroende av utländsk import av allt, från spannmål, kött till el och bränsle. Allt.

Ingen tycks ha insett att vi måste satsa på inhemsk produktion. Av allt. Girighet har drivit på till allt större enheter.

Bilindustrin har vägrat komma med några hållbara lösningar vilket borde ha skett för minst 10 år sedan.

Var det egentligen så fiffigt att utvecklingen har gått år att allt ska drivas med el? Kanske det t ex skulle ha byggts nya hus i många år med alternativ värmekälla? Ja, ni kommer säkert på andra exempel. Hur får vi förnybar och miljövänlig energi? Inte vet jag, men varför har det inte satsats stora pengar på det? Nu vill man gå tillbaka till kärnkraften, men hur vettigt är det…?

Vi vanliga människor har inte haft så många vettiga val som dessutom varit kostnadseffektiva.

Först promenad med alla hundarna. Sedan en cykeltur på 7 km med Mimi och Lisa. På vägen hem passerade vi Bondbönans odlingar och passade på att köpa allt från tomater till grönkål och rödbetor.

Medan hundarna varvade ner lade jag in gurka och kokade en fantastiskt god vegetarisk borsjtj.

Så fick hundarna en sen frukost och jag en härlig lunch på soppa och hembakat bröd.

Nu vilar vi alla, så belåtna!

Jag grunnade lite på vilken rubrik som jag skulle sätta men kom inte fram till någon bra.

Allt känns tveksamt just nu. Resultatet av valet sitter i magen och oroar.

Jag är vida mer orolig över valresultatet än vad jag är över drivmedelspriser, el och matpriser. Över det senare kan jag anpassa mig, lyckligt lottad som jag är över att inte vara ensamstående förälder eller tvungen att använda bilen till jobbet varje dag.

Jag lever ett anpassat och ganska tråkigt liv. Maten jag äter är superbillig och jag handlar säsongbetonat. Det betyder att just nu äter jag t ex mycket rotfrukter. Värmen inomhus är inte på. Elen i övrigt används sparsamt. Varmvatten ransoneras. Bilen används så lite som möjligt.

Jag är född på 50-talet i Hälsinglands skogar och mina föräldrar hade inte mycket pengar. Vi fick lära oss att hushålla med det som fanns. Sedan dess har det gått upp och ner med det goda livet – när jag blev ensamstående förälder innebar det att vi levde som på tunnaste is. Jag minns paniken som uppstod när det på vårarna skulle vara 20 kronor hit eller dit till förskola/skola för diverse utflykter. Eller höstarna när båda barnen behövde nya vinterkläder. Usch ja. Jo det blev bättre efterhand och sista 10 åren ska jag inte klaga. Inte nu heller. Jag svälter inte och jag har kläder att sätta på mig.

Det finns fattiga människor i vårt land, inte minst ensamstående mammor. All min sympati till er!!! Det finns även en hel del familjer och föräldrar med pengar – jag upptäckte häromdan att dom här elgrejerna som ungar kör runt och leker med, förlägger och som stjäls, kostar uppåt 5000 kr. Kan man köpa leksaker för 5000 ska man inte klaga. Det ska man verkligen inte.

Det här med fördelningspolitik är inte modernt längre. Sympatin för medmänniskor och deras liv och umbäranden finns inte heller. Inte så där utpräglat och till vardags. Mörkret har brett ut sig. Vi måste samlas. Vi måste hjälpas åt. Vi måste sträcka ut en hand.

Pay forward. Ingen dum ide. Finna det någon i din närhet som behöver lite extra? Ett erbjudande? Om något hen behöver? Eller bara en kopp kaffe….? Sätt igång! Vi måste hjälpas åt att sprida det goda, det ljusa. Egentligen är vi i Sverige världsbäst på det. Vi har bara – i alla fall delvis – glömt bort det. Just nu.

Vi måste värna om det varma, goda, förstående. Om vår demokrati och det som ÄR svenskt. Vår empati för andra.

Jag hörde ingen partiledare prata om det. Det borde dom ha gjort när dom hade chansen. Påmint oss om vår svenska, fina, fantastiska förmåga till empati. För alla. Även för de från “fel” land och med “fel” hudfärg.

Pay forward. Du också.