…i Linköping.

Jag hade barn som rörde sig i Linköping och häst i stall i närheten, där både jag och dottern ofta var, ibland ensamma.

Dubbelmordet var otäckt och i 16 år har jag funderat – varför? Vem? Vad hände? Ska han göra om det? Ska mina barn bli utsatta då?

– men tryggheten och lugnet här i byn var liksom grunden för att livet kunde och skulle fortsätta som vanligt.

Så var det här han bodde! Alldeles nära. Inte otroligt att vi mötts. Kanske många gånger. Hjärtat stannar i kroppen. Så lite man vet. Om vad som finns runt en.

Tycker så synd om pojken. Undrar fortfarande vad som hände och varför. Men en sådan lättnad att det får bli ett avslut och kommer finnas en förklaring…

Mina varmaste tankar till allas familjer, både de avlidna och till mördarens. Alla måste må dåligt.