…..går på en smal grusväg. Pärlan och Boy på ena sidan om mig, Mimi och Lara på den andra. Går och tittar på Pärlan som går i vägkanten och funderar på att bajsa. Ser Boy stelna till och nånting får mig att titta ner – mellan mina ben kryper en lååååång orm!

Kan ni fatta – vad jag hoppade och hur jag skrek! Pärlan kom direkt farande för att ”ta” ormen – men har man haft shiba i sisådär 40 år så har man lärt sig att reagera väääääldigt snabbt. Kroppen är snabbare än tanken om jag säger så.

Jag fick undan Pärlan samtidigt som jag noterade den gula fläcken på huvudet – och ormen som gjorde sitt bästa för att nå vägkanten på andra sidan våra ben och utan att skada eller bli skadad själv.

En snok.

Hela resterande del av promenaden var hela flocken på upphetsad orm-jakt. Pärlan dök ner i diket typ varannan meter, till mattes förskräckelse!