Världen blir galen i allt snabbare takt.

Det går inte att hänga med längre.

I min lilla ö i världens hav finns inga flyktingar. Inga flyktingbarn alls i en skola som utan problem borde kunna ta emot. I stället kommer förstås flyktingbarnen till segregrade områden där alla redan är av utländsk härkomst. Pilutta dej vilka chanser de barnen har att lära sig svenska och svenska värderingar!

Och vad gör jag? Konstaterar fakta och gömmer huvudet i sanden. Hoppas att andra ska lösa situationen.

Varje dag läser jag om skjutningar mellan olika gängmedlemmar. Som om vi befannn oss i USA.

Det har gått långt över de gränser när andra ska lösa situationen. Väntar på kraft och kanske någon vägledning i hur just jag, vanlig mesig svensk av gamla skolan, ska kunna hjälpa till.

Väljer i stället att stoppa huvudet i sanden. Och hoppas att jag slipper bli ihjälslagen på motionsrundan. Plus hoppas att klimathotet klarar sig några år till så att jag kan fortsätta åka min bil till rimlig kostnad.

Hur f-n ska vi hjälpa vårt land?

Nej jag vet inte. Blåsten tilltar. Det hjälper inte att gömma huvudet i sanden.