I går när jag kom stapplande i eftermiddagssolen, trött och stinkande av svett och bokstavligt talat inte orkade gå ett enda steg till – stannade en taxi framför mig och en dam med camino-rygga och i ännu sämre skick än jag ramlade ur. Byggnaden jag stod framför där på landsvägen var tydligen ett ”hotell” och hon hade förbokat rum där. Vi letade tillsammans efter dörr att gå in i. Tyvärr var man tvungen ta ett trappsteg ner och det klarade knappt varken hon eller jag. Hållandes i väggen hittade vi till sist en ringklocka. Hon fick ringa.

Jodå, även jag kunde få ett rum.

Det var obeskrivligt skönt att komma in i ett svalt rum. Först efteråt upptäckte jag att man inte fick skölja upp kläder – men då hade jag redan gjort det. Tyvärr kommer kläderna inte att hinna torka men det får bli ett senare problem.

Middagen var inte jättefräsch och jag kan inte äta så mycket – några gröna blad och en halv tomat, några tuggor sönderkokt spaghetti.Alla vegetarianer blir serverade någon sorts helt smaklös och förstås sönderkokt grönsaksröra som jag faktiskt inte kan svälja. Några centiliter rött vin. En halv pannacotta. Nej det var inte gott. Men jag var inte hungrig heller.

Sen stoppade jag in öronpropparna som jag fått av en camino-vän samma morgon. Och öppnade balkongdörren så den kyliga vinden kunde blåsa runt ansiktet. Och faktiskt somnade jag och sov ända till 02.30. Vaknade och behövde uppsöka badrummet – och upptäckte att jag faktiskt knappt kan gå. Gårdagens vandring satte sig på skinkorna liksom. Fick gå på helspänn för att klara vandringen på rejält ojämnt underlag och det satte sig på skinkor och ljumskar.

Ute är det kolsvart och det klingar från klockan på något djur, troligen en ko. Det låter hemtrevligt. Självklart kan jag inte somna om.

Hur som helst – idag ska jag inte gå långt, den saken är klar. Det är bara 1.5 mil till Pamplona. Det stämmer nog att 3e dagen är värst.

Mest bekymrad är jag över att jag varken äter eller dricker tillräckligt. Jobbigt är det också eftersom man går utanför bebyggelse och om/när man blir kissnödig. Ofta är det stängsel på båda sidor av leden och man kan sällan hoppa in i någon skog eller bakom en sten för att kissa. Dessutom kommer hela tiden vandrare bakom en.

Det är i a f rent och snyggt efter Caminon. Inte alls en massa skräp.

Stämningen är vänlig och trevlig. Hjälpsam. Ibland trevliga samtal och ibland tråkiga ”where are you from, ah Sweden, I was there 3 years ago, nice country”.