Dagarna går! Tänk att det redan är vandringsdag 8! I natt fick jag ett riktigt hallelujah-moment – tänk att jag kunnat sova i flera timmar trots en intensivt snarkande lady en halvmeter ifrån mig och en längre bort! Ni vet det finns snarkningar och snarkningar. Den här stiger och sjunker i inintensitet och variation och har ett pipande hemskt ljud som går genom märg och ben. Jag är tacksam för Gabriellas öronproppar!

Vi är lite dåliga på att dela identiteter här på Caminon. FB förekommer liksom inte och telefonerna finns aldrig med förutom i går när det inte gick att hitta utan. Vi möts, delar och går vidare.

Bäst är alla timmar av intensivt ensamgående. Det finns många som liksom jag går ensamma. En del unga slimma och snabbgående och många äldre i varierande fysiskt skick.

Jag har gått tidigt och sent genom ödemark, parker i städer etc och hitintills aldrig känt mig rädd. Du möts ofta av ett respektfullt Buen Camino av lokalbefolkningen.

Dom jobbigaste här liksom hemma är dom s-s (svärord) cyklisterna. Swishar förbi på smala gångstigar utan att sakta ner eller varna. De vänligaste ropar Buen Camino! – de andra far förbi som om den sista dagen är kommen och man räddar sig genom att åka fort.

Nu ska jag stiga upp och lämna dom snarkande tanterna. Må jag aldrig sova med er igen!

🙏 Buen Camino!