Hoppryttaren ni vet.

Varje dag lyssnar jag på Sommar i P1. I år har det mesta varit så tråkigt att jag inte ens orkat lyssna färdigt. Psykiatrikern Eberhard var intressant. Ljungstedt mot doping också. Annars har det varit lågvattenläge på mycket.

I går var det Peder. Usel kritik från Aftonbladet och Expressen. Samtidigt som nätet exploderade av kärlek och hyllningar.

Jag lyssnade nu på morgonen. Efter 1-2 minuter grät jag – vid historien om den lilla ponnyn blödande och skräckslagen och helt intrasslad i taggtråd och den lille 5-årige pojken sittande vid hennes sida.

Jag grät en gång till. Beskrivningen av mardrömmen om det sedan länge döda stoet – som står ensam och bortglömt i stallet, utan mat och vatten. Vi med djur känner igen oss!

I övrigt tar jag av mig hatten för en begåvad och hårt kämpande idrottsman. Som liksom vi vanliga döda plus andra idrottsmän kämpar med sig själv och sina egna svårigheter. Men – nej, han har inte valt att sparka fotboll fast han var duktig på det en gång. Han hoppar inte höjd eller springer fort. Han har i stället ett STORT flyktdjur med en hjärna stor som ett plommon och som inte ens från början är gjort för att bära en människa på ryggen – att handha i sitt tävlingsutövande. En häst kan gå sönder i hagen eller i boxen och sen är den tävlingssäsongen avslutad.

Respekt!

Älskar hur han beskriver hur man måste anpassa sig till sitt djur och locka fram de sidor man behöver och vill ha. Det gäller oss hundfolk också. Helt och hållet.

Jag faller alltså in i hästfolkets jubel! Tack Peder!