Alla inlägg av Lena Sonefors

Dag 17 del 1

Idag är det kallt ute. Inte så kallt i mina ögon, 11 grader, men det ser inte ut som om det ska bli mer än runt 20 i eftermiddag heller. Så skönt!

Batterierna i pannlampan har helt tagit slut så jag kan inte starta för tidigt. Dessutom vet jag inte riktigt var leden går för den är inte så väl markerad. Skulle behöva att fler startar innan jag börjar gå så jag kan följa efter. Klockan är 06 och folk börjar röra på sig. Makalöst att det har varit så tyst i natt med så mycket folk. I går kväll höll några på och spelade gitarr och sjöng länge. Annars är pellegrinos trötta på kvällarna. Någon gång mellan 20-22 vill folk sova. Märker inga som dricker eller är påverkade. Det tar på krafterna att cykla eller gå långt varje dag.

Det finns 2 saker som jag har lärt mig på Caminon –

Du behöver inte så mycket
Du får det du behöver

Dag 16 del 2

Ser ni raden av små träd? Mer än 2 mil av promenad på en typ grus-stig vid sidan av asfaltvägen. Mesetan. Till det positiva är att det fanns bänkar med jämna mellanrum. Det har det inte funnits på Caminon förut.

Jag sitter på en bänk och äter resten av frukostmackan, dricker vatten och tittar bortåt Caminon. Ser ni? Berg! Leon ligger ca 25 km bort och sen är denna tråkiga, ensidiga, depressionsframkallande mesetan över!

Känns som att bron över motorvägen var en vattendelare. På andra sidan mer träd, grönska och en flock kor! Och 1 hund. Har inte sett några djur alls under mesetan.

Det blev en kort promenaddag idag på ca 27-28 km. Jag stannade i Mansilla de la Mulas och tog in på ett skabbigt albergue. Helt otroligt hur dom har packat in sängar och typ 2 toaletter och 2 duschar ska räcka till alla.

Jag har i alla fall fått min standard – salade mixta. Dagen är räddad. Och fötterna är i bättre skick än i går. Nu hoppas jag på en bra natt. Och i morgon ska jag passera Leon.

🙏 Buen Camino

Dag 16 del 1

Jag har haft hela 4-bäddsrummet helt för mig själv och sovit av och till. Legat och vridit mig i plågor och inte tagit mej ur sängen förutom för att hämta tvätten. Som tur är köpte jag magnesium och c-vitamintillskott i pulverform häromdan och hade en brödkant i fickan – det fick bli kvällsmaten. Plus ett par smärtstillande tabletter. Vet inte vad som hände men troligen vätskebrist och kanske magnesiumbrist? Boostade magnesium innan jag åkte men det behövs nog mer nu. Så dålig mat som man äter och jag som äter rätt lite är ju inte bra.

Det är 39 km till Leon och sen är mesetan tack-och-lov slut. Idag blir en lika tråkig och jobbig och enformig vandringsdag men jag tror det blir lite svalare än de sista dagarna. När man går sina sista 5 km för dagen så tror man att man aldrig ska komma fram. Det är så plågsamt så det finns inte ord för det. Dagens första 4 timmar är plågsamma dom också, det gör så ont i fötterna att varje steg är en pina. Undrar hur mina fötter känns efter i går. Aldrig haft så ont.

Dags att gå upp. Det enda som driver mig är att mesetan snart är slut.

Dag 15 del 2

Det roligaste som hänt idag är att jag har passerat halvvägs till Santiago!

Annars har det varit lite natur och mest att gå hemska asfaltvägar och klänga över motorvägar.

Sen kom jag till Bercianos del Real Camino och hittade ett albergue som hette:

– Pärlan! Det är fina och svala 4-bäddsrum och nu ligger jag på sängen och lider! Fötterna värker ohyggligt och jag har fått en blåsa på hälen.

Det här varit ohyggligt varmt ända sedan förmiddagen. Jag är helt utmattad!

🙏 Buen Camino!

Dag 15 del 1

Idag kommer jag att passera hälften av vägen från Saint Jean till Santiago. Om exakt 9 km för att vara exakt. Då är 40 mil avverkade!

Nu måste jag gå….

P.S. Underskatta aldrig vikten av frukost och nu är jag nere på nivån av vilken frukost som helst. Hur söt och vitt bröd som helst. Träffade amerikanskan i går som hjälpte mig ut från Logorno. Hon hade gått ner så mycket att hon hade varit tvungen sy in brallorna… Så väl har det inte gått för mig. 🙂

Dag 14 del 2

Mesetan. Japp.

I morse fick jag först sällskap av 3 små kinesiskor. Gracila små damer som trippar fram. Men fort! Och smart nog utan back-pack, bara 1 liten dag-ryggsäck. På Caminon kan man ju välja att skicka sin ryggsäck i förväg med transport och i stället använda bara en liten dag-ryggsäck.

Första samhället innebar kaffe, macka och denna oundgängliga färskpressade apelsinjuice.

Sedan har jag gått mil efter mil efter först trafikerad asfaltväg och sedan i gassande hett solsken, grusväg – se kort:

Mellan kl 12-16 i värsta hettan är det i stort sett bara jag som går. Varje dag likadant.

Man går och går och går. Ingenting händer. Såg en överkörd orm, men har inte sett någon levande. I morse nästan trampade jag på ett helt gäng med små feta råttor. Skrek till och gjorde ett skutt. Men dom små kineserskorna skrek inte – dom hötte med vandringskäppen och sa “shus-shus”. Modiga flickor!

Calzadilla de la Cueza – så heter byn jag sitter i. Fullsprängd sovsal och jobbiga typer som skryter om hur mycket dom har vandrat och skrattar som hyenor. Men i natt är bara åter en natt. Jag har tvättat mina kläder och sitter med en kall öl. Det är gott nog. I morgon vandrar jag vidare.

🙏 Buen Camino! Saknar er allihop!

Dag 14 del 1

Har jag redan vandrat i 13 dagar, och ska börja den 14e…? Jag kommer aldrig att glömma hur det var att gå från Saint Jean till Roncevalles. Hemskt.

I går kväll fick vi en fantastisk 3-rätters-middag som avslutades med en pytteliten skvätt kaffelikör. Kan det bli bättre? Det var magiskt! Trevligt och varierat bordssällskap – paret från UK som bara var på genomresa med bil och hamnade på ett pilgrimsmiddag av misstag. 3 cyklister som.var himla roliga – nåja, 1 körde bilen och 2 som cyklade. 1 amerikanska och många från Kina/Taiwan/Korea.

Ena dagen består middagen av 1 liten morot och 0.5 burk hummus. Nästa av en sagolik 3-rätters. Det är så livet på Caminon är. Man vet aldrig hur det blir. Vad som finns bakom nästa hörn.

Öppet fönster hela natten och 1 stor hund har vaktat. Han har skällt av och till när han hört något. En bra natt. Nu njuter jag av en stor säng och gör mig beredd att gå ut igen.

Dag 13 del 2

Precis när jag satt utanför byn Ermita de San Nicolas och kände mig rätt usel kom en man fram till mig, log, gav mig denna och gick igen

– en gul Camino-pil. När man går Caminon blir man väldigt fäst vid gula pilar. Det är dom som visar riktning och vart man ska gå. Jag tog det som ett tecken!

Ser ni den lilla vägen? Den har jag gått idag.

Andra dagsbilder:

När det var ca 5 km kvar till Fromista gick vägen bredvid Canal de Castilla. Det var en riktig kanal med sluss och allt!

Jag passerade Fromista och vidare till Poblacion de Campos. Hungrig och trött och det var väldigt varmt. Tittade in på 2 albuerge, det sista var trångt och eländigt. Blå plast på sängarna. För att få säng där måste man gå till ett hotell en bit bort. Jag gick bort till hotellet och sen så jag “Nehej min vän, inatt blir det hotell och sova ensam “. Jag fick direkt ett glas sangria i handen och på rummet fanns lite godis. Ni hör ju? Jag har beställt pilgrimsmeny – igen – och hoppas det inte är för äckligt.

Inatt får jag hosta hur mycket jag vill. Ingen kommer att snarka.

🙏 Buen Camino!

Dag 13 del 1

Ingen bra dag idag. Vaknade tidigt av att det gjorde rejält ont över hjärtat. Sen gick det över.

Har så ont i vänster fot – inte den högra som det var från början – att jag knappt kan gå. Har fått ännu svårare med andningen – förkylningen har satt sig på luftrören.

Känner mig ledsen och ensam och trött. Längtar hem.

Dag 12 del 2

Ut från Tardajos i gryningen. Dagen började molnigt och molnen hängde lågt.

Det är en märklig tanke att pilgrimer vandrat en del av dessa vägar i 1000 år för att ära aposteln Jakob och hans kvarlevor som fraktades dessa vägar och nu ligger i Santiago.

Mesetan var till en början inte så platt som det sades att den skulle vara, men definitivt träd och skugg och vattenfri. Timme ut och timme in på rak grusväg.

Vägen går genom flera byar.

Vägen går även igenom Monasteria San Anton.

Här satt ett helt sällskap och tjattrade. Sen reste dom sig upp och gick FÖRBI undertecknad som utmattad knatade på – km efter km på stekhet asfalt. Varmt varmt och inget vatten.

Därframme syntes Castrojeriz borgruin.

Väl i den lilla staden Castrojeriz höll jag på att svimma. Blev upplockad av en engelsk tjej som visade mig på ett litet albergue. Efter sedvanlig dusch och tvätta kläder lade jag mig ner i sängen och bara skakade i ett par timmar.

Av något skäl missade jag rundvandringen i huset som alla utom jag tvingades med på. I källaren finns tydligen ett obehagligt och märkligt skräck-kabinett som har skrämt alla som var med… Innehavaren av alberguet har visat ett märkligt och påträngande intresse för min rumskamrat – nyss körde jag ut honom från sovrummet och stängde dörren! Ibland får man ha lite kul…

Jag har också – med trevlig hjälp av rumskamrater – hittat ett större supermercado där dom hade mer än läsk, öl och godis. Faktiskt även morötter och hummus! Lycklig har jag ätit 1 morot och hummus till kvällsmat…

Så i natt har jag lovat att vakta min rumskamrat och försvara henne med mitt liv! I gengäld får jag ha fönstret öppet hela natten…