När det är löptider är det alltid mer spänt i huset.

Det är inte bara hanar och tikar som ska hållas isär – även tikar som är bästa vänner i normala fall kan ryka ihop. Hormonerna gör att irritationen är lätt utlöst.

Förra veckan var det Mimi och Pärlan som råkade i luven på varandra. Pärlan fick en skråma på nosen och flickorna var vänner igen efteråt. Men för säkerhets skull håller jag flickorna i sär tills alla löp är klara.

Lisa som normalt är världens snällaste moppade sig mot sin mamma Mimi i går och hon är lite spänd mot Darina också. Så Lisa får hålla sig ifrån alla andra ett tag.

Det är alltså inte enklare att ha 2 tikar som många tror. Vill man vara helt säker på att ha det lugnt bland hundarna ska man ha 1 tik och 1 hane. Då har man ca 8 jobbiga dygn vid löp där man får hålla hundarna helt i sär och kanske 1 v till där man får passa på hundarna. Har man 2 tikar får man hålla dom isär längre tid än så och har man 2 hanar kan dessa bli ovänner när granntiken höglöper.

Nu har äntligen mina flickor startat sina löp. Darina är först ut. Nu är hon i höglöp och Boy har gått in i transtillstånd. Han äter i vilket fall och skriker inte vilket är skönt. Den lilla chihuahuan Olle är 8 månader upplever sitt första höglöp. Alltid spännande! Han har fattat grejen. Äter dåligt. Ibland ger han upp små fågelskrin. Men tar det ändå rätt lungt. Jag är tacksam för det! Han har inte markerat inne vilket små chi-pojkar tydligen kan göra i puberteten.

Även Lisa löper. Till henne har jag hittat en vacker pojke som jag hoppas det fungerar med.

Sen är det Pärlans tur och hennes löp är jobbiga – hennes största önskan är att para sig och få nya barn. Men hon är ju för gammal för bebisar…

Mimi ska också börja löpa men brukar ligga lite efter övriga.

Det är synd om pojkarna när det är långa löp-perioder!

Lördag morgon och här i huset vaknar vi tidigt.

Jag brukar börja med att äta frukost framför Tv:n och titta på mitt favoritprogram Pit Bulls and Parolees. Nästan varje avsnitt gråter jag. Dom gör ett fruktansvärt svårt, tungt och viktigt jobb – Tia och hennes familj.

Jag hoppas att hundhållningen i Sverige aldrig aldrig blir likadan som i t ex USA.

I o m att jag skaffat chi har det blivit klart för mig hur det fungerar inom andra raser än shiba. Många har sett en chans att “tjäna pengar” och oseriösa uppfödare och importer väller in över gränserna. Sen har vi också fenomenet med blandrasavel plus att många många vanliga hundägare tycks anse det som sin “plikt” att ta en kull på sin tik. Chi är ingen riktigt sund ras utan kan drabbas av många sjukdomar inklusive dödsfall vid förlossning och kejsarsnitt. Ingenting blir bättre av okunnig avel. Dessa små hundar som å ena sidan älskas ihjäl av sina ägare – skor, kläder, bäras omkring, ingen motion – är vardagsmat för många chi. Och å andra sidan finns det knappt någon enskild ras som hamnar på Blocket så ofta. Såg nyligen en kvinna på 94 år som ville köpa chi-valp och uppfödare dom faktiskt erbjöd henne valpar. Ooops…. Hundar på 2 år kan ha haft 4 hem. Det är hjärtskärande. Men än så länge släpps inte hundar ut i Sverige för att dö som i vissa andra länder – det är verkligen inte bara i USA sånt händer. Men med de horribelt stigande veterinärpriserna så vet vi inte hur det kommer att gå. Framöver.

Tänker och kan man inte ta ansvar för sin hund ska man inte skaffa någon. Många ungdomar placerar om sin hund när de får barn – och ja, det är tufft att få barn och samtidigt ha hund. Men det är bara att överleva – det handlar i tid inte om så länge det är riktigt besvärligt. Barnen blir snabbt större och hunden kan få mer uppmärksamhet igen.

I min utvidgade shibafamilj väntas det och föds flera barn just nu. Jag känner mig som en extra mormor/farmor och väntar med glädje på nya “barn-barn”! Och håller tummar och tår för att allt ska gå bra! Inklusive att hunden får stanna kvar i sitt hem. Men det tror jag dom får. Det är underbara ungdomar till valpköpare som jag har.

Tack alla för att ni tar hand om “mina” hundar så fint!

Brave

Hjärtat blöder lite extra för chihuahua-liknande småttingar.

Hope for paws är en favorit-organisation för mig.

Julia

Om ni ändå tittar så kika på den här också. Underbart.

Förstår inte hur folk kan göra så här med hundar. Att se denna sjuka hund gå omkring i ett område som så uppenbart är rikt och välvårdat….