För några dagar sedan fyllde Pärlan 13 år.
Även hundar ändrar utseende med åren! Pärlan hör och ser fortfarande fantastiskt bra. Hon har lite artros i ena bakbenet som hon medicinerar för, och hon vill inte längre gå med på promenader på 1-2 mil i taget. I stället har vi dragit ner till 10-13 km/dag. Hon har sällskap hemma av Boy som skadat sig och inte heller får gå långa promenader just nu. Sen tar vi andra ut cykeln och cyklar 1 mil.
Pärlan firade med extra god mat. Hon älskar mat.
Dai mår bra i sitt nya hem. Första tiden är alltid stressande när allt är nytt, men Dai är en superkille. Vi saknar honom mycket här i Linköping. Och härhemma. Han fattas mig verkligen, även om det är lugnare för hundflocken. Dai var ett stressmoment för Boy och Olle. Och för mig som alltid oroade mig för att hanarna skulle släppas ihop av misstag. Nej, ingen skulle ha dött, men oron fanns alltid där ändå. Dessutom kunde Olle ha dött av ett bråk, han är en skör lite en.
Men ändå. Skulle nya hemmet inte vilja eller kunna ha honom kvar av något skäl är han mer än välkommen hem igen.
– har både en glad och en mycket ledsen del.
Den glada delen är att Boy träffade en veterinär som undersökte honom noggrant och hanterade honom på ett så trevligt och lugnt och respektfullt sätt att han kände fullt förtroende.
Här står han och funderar på om det skulle fungera att hoppa ut genom fönstret och rymma. Boy hatar veterinärer.
Han fick diagnosen partiell korsbandsskada. Mer Rimadyl och lagom med motion. Det känns bra!
Det ledssamma – otroligt ledsamma – är att Dai har flyttat. Det gör väldigt ont i mitt hjärta och i alla andras han känner här i Linköping. Han är älskad av många. Vi håller alla tummar och tår vi har för att han ska må bra och trivas i sitt nya hem. Time will tell. Fungerar det inte får han förstås flytta tillbaka hem igen. Fort som ögat.
Boy blev halt för några veckor sedan. På ett bakben. Han gav uttryck för rejäl smärtpåverkan och vi skyndade iväg till veterinären och fick smärtstillande. Dosen visade sig vara för låg så jag fick dubbla den. Då blev han bättre, men efter ytterligare 1 vecka var han fortfarande inte bra. Jag ringde annan veterinärmottagning för att få hjälp med ev röntgen. Det dröjde ett par veckor innan det fanns tid. Den tiden är i morgon.
När en shiba av Boys kaliber blir sjuk så visar den det genom att dra sig undan. Det är absolut
hjärtskärande. Boy låg i ett trångt och mörkt utrymme hela dagarna, där jag inte kunde få tag i honom. Han följde med ut för att kissa morgon och kväll och resterande tid rörde han sig inte. Han var dock hungrig, så jag passade på att gå ut och kissa honom i samband med måltider. Godis kom han inte fram för att ta. Han vägrade minsta promenad och hade ont.
När urhundar blir riktigt sjuka vill dom inte visa det. En sjuk hund i en flock riskerar att bli ihjälbiten och det vet shiban i sin själ. Ett grymt men samtidigt bra sätt att i naturen avsluta sjuka djurs lidande.
Under förra helgen blev dock Boy bättre lika snabbt som han blev dålig. Ibland avlastade han det dåliga benet, gick lite kortare steg, sänkte svansen några steg. Men i huvudsak verkade han må bra. Jag halverade den smärtstillande dosen och det gick fortfarande bra. Sedan 4-5 dagar tillbaka tog jag bort allt smärtstillande och det går fortfarande bra. Han har inte ont längre. Han kan gå sammanlagt 1 mil per dag utan att bli sämre. Längre än så har jag inte vågat belasta honom.
Vi har en tid hos veterinären i morgon och jag har funderat på att avboka. Men vi går nog dit ändå. En ohalt hund är en ohalt hund, men kanske vi kan ha en plan för om problemet återuppstår? Boy är 10 år och visst, krämpor kommer förr eller senare. Och nej, Boy har inte sträckt sig eller liknande, han är en “mellow” hund som rör sig i sakta mak. Jag är fortfarande orolig över vad som var fel med honom. Troligen kan jag inte få någon förklaring heller. Vi får se.
Mina hundar blir allt äldre. Med ålderdomen kommer sjukdomar, på hundar precis som på oss gamlingar. Pärlan är 13 år nu i september. Boy har fyllt 10 år.
På bilden ingen gammal hund utan Dai. Dai är 2 år, ung och fylld av energi. Eftersom matte ramlade av en häst och bröt bäckenet på flera ställen i vintras har han haft en extrafamilj hos Robin på helgerna. Där har han fått vara ensamhund, fått leka och ha roligt. Plus långa promenader. Dai har njutit och inte velat åka hem. Robin har inte haft möjlighet ta över Dai så lite planlöst har jag hållit utkik efter ny familj till honpm. Han behöver mer än en halt och lytt gammal tant liksom.
Nästa vecka kommer en tidigare valpköpare vars hund har dött av sjukdom över och tittar på honom.
Nej, det är inte lätt. Inte lätt alls. Dai är en fantastisk hund och älskad både av mig och sin extrafamilj och alla andra han kommer i kontakt med. Men ibland får man faktiskt sätta sig själv åt sidan och en hund uppvuxen i flock brukar njuta av att bli ensamhund.
Vi får se hur det går. Jag får tänka på det när det är dags. D v s nästa vecka.
Vi tog en vända till Omberg idag för att hälsa på drottning Omma och hennes troll.
Redan vid parkeringen är det vackert.
Utsikten från Hjässan är magisk.
Hundarna är glada.
Håll med om att det är vacker natur!!!
Efter Omberg tog vi en vända till Hogstad och köpte nya koppel och hundgodis. Lisas karbinhake gick nämligen i 2 delar på vägen upp på Hjässan. Klart irriterande.
På väg hem fick matte lunch på Max. Och bestämde att det fick vara sista gången… Halvråa fries. Och seg servering som vanligt….
så blir det inga valpar efter Lisa denna gång heller.
Det är frost i gräset och vackert soligt väder på morgonpromenaden.
När vi kommer hem vill Kungen av Sutamuroku, d v s Boy, inte gå in. Han älskar att ligga i trädgården och hålla koll. Skäller aldrig.
Boy igen.
Huvudet på den här hunden är galet vackert.
Det här med dräktighet hos hundar är lite annorlunda och tålamodsprövande. Äggen susar fritt omkring och fastnar i livmoderhornen först runt 21-22a dygnet. Tydligen kan man, om man är duktig, känns äggen precis den dagen som små ärtor. Sedan mjukas allt upp och känns inte längre. Tikar går dräktiga i 9 veckor och fostren växer som mest först de sista 3 veckorna. Då kan man förstås både se och känna de små.
Lisa var 3 veckor på väg ca söndag-måndag. Om 2 veckor kan man börja gissa ja eller nej. Vid 5 veckors dräktighet är fostren stora som små spelkulor.
Det är fortfarande lite vanskligt med Corona så därför kommer jag att bestämma besökstider för dig som vill ha valp i just denna kull först när jag är mer säker.
Jodå, jag är fullvaccinerad med Astras, men det är tydligen så att 3 månader efter sista sprutan har man bara 15% skydd. Pilutta dej! känns det som, speciellt som att inga nyvaccinationer planeras för min åldersgrupp. Glömda och borta!
Så – jag vill vara säker på dräktighet först och jag tar endast emot besök från dig som är intresserad av valp från just denna kull.
– är vi ute och går 2 mil.
Vi klänger över rishögar och leriga traktorspår i den en gång så fina promenadskogen.
Vi blir också tvungna att gå över en åker med flytgödsel. Vissa hundar rullar hela sig i skiten.
Sen går vi ner till Prästgårdskajen och andas ut.
Dai passar på att bada.
Mimis hela kropp är insmord med gödsel.
Lisa. Än vet jag inte om hon är dräktig eller inte.
Sen fick jag gå hem och bada hundar…. Suck.