Söndagar är lite tråkiga. Det är människor överallt, både i samhället och i skogen.
Vi tar det lite lugnt idag. Tikarna är lite trötta efter löpet. Boy är lite seg också. Dai är pigg förstås. Olle också.
Fortfarande håller jag Mimi och Lisa ifrån hanarna. Pärlan visade hela tandraden mot Dai i morse. Han var oförskämd och ville rida på henne. Han är ju tonåring och har inte mycket vett. Konstigt nog bet hon honom inte, men 12 år gammal så börjar väl hon bli lite gammal och mesig. Alltid snäll mot människor men vid behov bitsk mot oförskämda hundar har hon varit som ung.
Jag lyssnar på ljudbok, tittar på min favoritserie Dr Pol på TV och funderar på vart middagspromenaden ska gå. I skogen har vi jägarna. Efter gångvägar hordvis med promenerare som vägrar flytta sig ert enda steg. Och på alla grusvägar har vi hundägare och cyklister.
Vi tar det nog lite lungt idag och inväntar lugnare tider.
Läser att det fötts vargvalpar i Östergötland – SÅ glädjande!! Trots att man sköt tiken förra året och lämnade en hanvarg ensam att föda upp de dåvarande valparna. Så fruktansvärt att jag inte ens kan tänka på det.
Diskussionerna runt vargars vara och inte vara är för mig helt chockartad. Att vargar ska skjutas och försvinna för att jägare ska kunna jaga med drivande hund alternativt ha jaktprov för drivande hund är för mig helt vansinnigt. Trots att jag är uppväxt i Hälsinglands skogar med en intensivt jagande pappa och trots att min allra första egna hund var en beagel av jaktstam.
Jakthundar skadas och dödas oftare av bil och tåg än av varg. Där jag bor släpper jag inte lös några hundar i skogen som lämnar mina fötter – d v s verkligen inga shibor – av rädsla för att hundarna ska hinna ikapp vildsvin och bli skadade eller dödade av dessa. Jag skulle mycket hellre möta en varg än ett vildsvin i skogen.
Så – håll era hundar i koppel och sluta jaga med drivande hund i vargrevir. Vargar finns ju liksom inte överallt… Anpassning, tack!
Och om ni vill ha en bra bok att läsa/lyssna på, rekommenderar jag “Löpa varg” av Kerstin Ekman.
Ja hur är det? Jag gick egentligen i pension i november förra året. Arbetsgivaren började tjata efter ett par veckor att jag skulle komma tillbaka vilket jag gjorde. Började i mindre skala men var uppe i minst heltid innan jag slutade i juni. Nu är det tänkt att jag inte ska jobba alls.
Det är en konstig känsla att pengarna ramlar in på kontot utan att man behöver göra någonting. Man kan sitta och äta frukost i lugn och ro. Varenda dag. Jag försöker lägga tid på att baka, laga ordentlig mat, och förstås rasta och sysselsätta hundar. Träffa kompisar i den mån det fungerar.
Jag är just nu allergisk mot tider att passa, såtillvida det inte handlar om att åka och rida. Inga måsten fungerar.
I hela mitt liv har jag slitit som en hund. Verkligen slitit. Alltid haft för mycket. Det går inte längre. Kropp och själ går i baklås.
Det tar tid att ställa om sig. Men jag försöker säga till mig själv att om man faktiskt närmar sig de 70 har man rätt att ta det lite lugnare.
– på sista varvet med löp. Just nu sitter Mimi och Pärlan instängda i varsitt rum på ovanvåningen eftersom Pärlan ville rida på Mimi som blev förb…, Olle i hallen eftersom han rider på Boy och Dai som blir förb…, Sai och Lisa i vardagsrummet och Boy och Dai i köket. Det fungerar. Men är besvärligt när det handlar om att städa – läs dammsuga. Galler och grindar och dörrar överallt.
Varför är fungerande dammsugare så tunga???? Jag har försökt läsa på om robotdammsugare en dag när jag blev extra sur. Men som jag uppfattade det är man tvungen att liksom städa INNAN man sätter igång dammsugaren. Ja typ plocka bort allt från golvet först. Visserligen plockar jag ändå upp allt när jag dammsuger men samtidigt. Vad jag har på golvet…? Allt! Ben, gosedjur, PET-flaskor, ja allt som hamnar där när hundarna leker. Och om jag skulle missa nåt litet elände kan robotdammsugaren gå sönder alt ha sönder det den kör över. Och var skulle den ha sin dockningsstation som är ett måste…?
Så jag fortsätter det tråkiga, oändliga och omständiga arbetet med att dammsuga.
Inga uppdateringar har förekommit på mycket länge….
Här har allt gått vidare som vanligt. Jag har blivit pensionär på riktigt och lite tappat greppet om bloggen i den vevan…. Det tar tid att vänja sig vid att göra ingenting eller snarare att vänja sig vid att göra andra saker. Än att arbeta.
Det roligaste jag gör numera är att fortsätta rida islandshäst. SÅ roligt! Längtan efter en egen islänning är stark… Det gör mig så glad, att rida! Det enda som är tråkigt är att jag inte får vara glad oftare än 1 g/v.
Njuter av hembakt surdegsbröd med fin olivolja, parmesanost och tomater på. Plus grappa, min nya kaffe-favorit.
– och ser ni vad jag har? Discovery live! Lycko mej, eller hur? Å ser att jag borde putsa TV-rutan…
Hundarna är rastade, t o m Dai har lagt sig att sova efter att jag förbjöd honom att tugga sönder ännu ett gosedjur. Alla djur har ätit och fåglarna är omskötta.
Fått lunch, värmer rotfruktslåda med rejält med grönsaker till. Unnar mig ett glas gott vin.
Lyssnar på en mycket bra bok – Fem år senare av Rebecca Serle.
– och har en favoritlåt på – Wake up everybody av Harold Melvin and The Bluenotes – lyssna på den! Så mycket minnen, från en annorlunda tid. Så mycket minnen, så många människor som inte längre finns.
Allt ändras.
Men idag mår jag bra.
Blogg om det som händer på kennel Sutamuroku. Mycket bilder, många berättelser om stora och små händelser i en shibaflock. Välkommen in!
– och ser ni vad jag har? Discovery live! Lycko mej, eller hur? Å ser att jag borde putsa TV-rutan…
