Vid 3.30 vaknade Dai och ville ut. Det var så mycket smällare och raketer i går kväll i Sturefors att vi bara kunde gå på ett begränsat område och han bajsade inte.

Småvalparna hängde på. Och på morgonen är det så full fart att det är svårt att beskriva. Som levande flismaskiner far dom omkring. Det är ett liv utan dess like. Och av och till vill någon ut igen.

Till min glädje är dom hungriga och äter faktiskt mat också. De sista dagarna har dom inte ätit mycket, utan föredragit att dia.

Men ååååå… den som finge sova längre än kl 03….

Att Arthur gått bort har kanske inte undgått någon.

Strykarhunden som följde Mikael Lindnord och hans team på multisporttävling under ett VM i Ecuadors djungler. Arthur fick följa med hem till Örnsköldsvik efter en vända i karantän där han behandlades för svåra sjukdomar. Arthur hade inte överlevt länge till på egen hand.

Arthur fick en stor påverkan på både Mikael och hans familj och deras fortsatta liv, precis som Arthur själv fick ett helt annat liv än det i Ecuador – är du nyfiken så finns det böcker som berättar om det.

Efter 6 för en hund och hans familj lyckliga år gick nu Arthur bort. Arthur sörjs av en hel värld.

Hans historia beskriver också hur kärleken till ett djur som vi släpper in till oss och anpassar oss efter – påverkar och berikar oss.

Det är nog det som vi hunduppfödare hoppas på. Att den valp vi med kärlek skickar iväg till nya ägare ska få ett kärleksfullt hem där man ser och anpassar sin tillvaro till den nya familjemedlemmen. Och att både hund och människorna ska bli lyckliga över den ömsesidiga utvecklingen med varandra. Att människan tillåter det att hända. Och att hunden mår bra i det.