….smet Zelma ut genom altandörren utan att jag såg det. Hon brukade göra det ibland. Stanna ute en liten stund och sedan gå in igen.

Den här dagen försvann hon.

Det kan inte ha varit så länge hon var ute innan jag märkte att hon var borta och började leta. Ingen katt.

Totalt borta. Till sist var jag säker på att hon hade dött.

Igår dök hon upp. Några hundra meter bort. Efter veterinärbesök fick jag hem henne och ni ser att hon inte är i så bra skick.

Hon har överlevt natten. Bajsat. När hon ändå var helt nersmetad av avföring passade jag på att schamponera henne lite. För hon stinker verkligen. Så smutsig.

Stackars Zelma är nästan död. Hon kan inte stå upp. Hade jag hittat henne först hade jag nog avlivat henne. Men föreningen 9Liv hann före och tog henne till veterinären. Jag får väl hoppas att deras bedömning av henne var rätt.

Nu är det matning med små små portioner som gäller.

Alla råd emottages tacksamt. En så här dålig katt har jag aldrig haft. Inte hund heller för den delen.

Nyss låg hon och tvättade sina framtassar. Jag får nog ta det som ett gott tecken. I går kväll kunde hon nästan inte ens lyfta på huvudet.

Veterinärens gissning att hon varit instängd ligger det nog något i. Utmärglad, uttorkad och inte en enda fästing. Men var? Och såg inte någon henne när hon kom ut? Hon kravlade sig upp på en altan innan hon kollapsade.

Lilla Zelma. Ville ha hjälp. När jag kom till veterinärkliniken reste hon på huvudet och jamade. Hon kände igen mig. Såklart. Hemma väntade Panda. När Zelma försvann blev han helt hysterisk. Han skrek dag och natt och ville ut och leta efter henne. Nu har han försiktigt kollat in henne. Lite avvaktande tittar han på avstånd. Det här är inte hans Zelma.

Jag ger henne några dagar. Så får jag se om hon hämtar sig. Stackars stackars Zelma.