Dagarna har verkligen börjat gå fort. Många vandrar 1-2 veckor och åker hem sedan. Många skulle åka hem från Burgos i går.

Det är svårt att beskriva hur det är att dag efter dag slita på kroppen. Gå och gå på ojämnt underlag och med ryggsäck på.

I början gick jag fort de första 15 km. Sen blev det tuffare. Nu går jag mer långsamt de första 20-25 km. Det gör ont i fötterna. Vartenda steg. Mellan 20-25 är benen tunga och det värker i ljumskarna. I tid är jag dessutom då nånstans mellan kl 13-16 när det är som allra varmast ute.

Där nånstans kommer jag in i andra andningen. Fötterna och benen domnar bort och då är det lättare att gå igen.

Det finns också en tydlig skillnad på hur folk på Caminon beter sig. I början ville alla komma i kontakt med alla. Det var lätt att hitta folk att prata med. Nu är folk mer slitna. Och slutna. Man vandrar på. Tidigast ut på på morgonen är dom pigga pensionärerna. Alltid glada. Går tillsammans med någon. Senare kommer ungdomarna och går ikapp pensionärerna. Bruna, vita kläder, fräscha, solglasögon. Pojkarna halar snabbt upp sin mobil så fort dom undrar över något. Jag gillar att följa den gruppen i hasorna. Dom har koll och dom är beredda svara vänligt om jag undrar över något.

Idag har någon ställt en telefon på ringning för andra dagen i rad. Sen går dom ändå inte upp.

Mesetan står på tur nu. Mesetan är lång och het. Utan vatten. Utan skugga. Den ska bli speciell att vandra. Vissa hatar den. Andra gillar den. Vi får se. Vad jag tycker. Efteråt.