Dai mår bra i sitt nya hem. Första tiden är alltid stressande när allt är nytt, men Dai är en superkille. Vi saknar honom mycket här i Linköping. Och härhemma. Han fattas mig verkligen, även om det är lugnare för hundflocken. Dai var ett stressmoment för Boy och Olle. Och för mig som alltid oroade mig för att hanarna skulle släppas ihop av misstag. Nej, ingen skulle ha dött, men oron fanns alltid där ändå. Dessutom kunde Olle ha dött av ett bråk, han är en skör lite en.

Men ändå. Skulle nya hemmet inte vilja eller kunna ha honom kvar av något skäl är han mer än välkommen hem igen.