I går eftermiddag kunde jag inte logga in på landstingets journalföringssystem. Det var mycket konstigt. Det gick inte att jobba ordentligt alltså.

Idag har jag fått alla dagens besök avbokade och får sitta hemma och jobba med skrivarbete.

Det är som om universum säger att jag måste ta det lungt. Okay okay…Om du säger det så gör jag väl det..

Antalet ormbett har fördubblats i år läser jag. Kan jag tro! Det ligger inte överkörda ormar efter vägarna längre som det brukar göra. Även ormarna måste ha det tufft. Maten, d v s smådjuren, måste finnas i mindre upplagor.

I trädgården fyller jag på vatten i en vattenskål. Till igelkottar och de fåglar som är törstiga.

– känner jag mig ganska nedslagen. Trött och ingenting känns roligt längre.

Ingenting känns verkligen roligt.

– förutsägelser om vädret stämmer i år.

Meteorologerna har rätt – det blir varmt och inget regn!

Visst är det konstigt? Första gången någonsin som dom har 100% rätt.

– tills jag får semester.

Grannen sa att det kommer att vara varmt ända till september. Det känns så tråkigt att jag smäller av. Om det blir så. Är det möjligt?

Jag åker inte långt med hundar i bilen när det är 30 grader. Det begränsar en hel del. Vi kan inte gå ut på vandring som jag hade tänkt.

Det går inte att göra något speciellt alls utom att åka ut själv på dagsutflykter när det är 30 grader. Knappt det. Det är för varmt.

Nästa vecka blir det ännu varmare. Ännu varmare. Just saying. Nätterna också.

Jag minns hur jag led när det var kokhett när barnen var små. 1990 eller så? 6 veckor. Griniga barn och fruktansvärt varmt. Precis på slutet av de 6 veckorna kom jag på att MacDonalds var luftkonditionerat och hade ett bollhav! Så underbart! Jag svor på att aldrig mer klaga på och över kylan. Det har jag inte gjort heller. Utom kanske vid ett eller två tillfällen…

Men värmen, den tänker jag fortsätta klaga på. Den är helt fruktansvärd.

Tänker på alla uppe i Hälsingland. Min hembygd brinner ner. Min häst bor i Ljusdal.

Och hoppas att inte motsvarigheten startar härnere. Runt Örebro tänder någon eld. Det finns så mycket galningar. Man fattar inte hur många.

Hoppryttaren ni vet.

Varje dag lyssnar jag på Sommar i P1. I år har det mesta varit så tråkigt att jag inte ens orkat lyssna färdigt. Psykiatrikern Eberhard var intressant. Ljungstedt mot doping också. Annars har det varit lågvattenläge på mycket.

I går var det Peder. Usel kritik från Aftonbladet och Expressen. Samtidigt som nätet exploderade av kärlek och hyllningar.

Jag lyssnade nu på morgonen. Efter 1-2 minuter grät jag – vid historien om den lilla ponnyn blödande och skräckslagen och helt intrasslad i taggtråd och den lille 5-årige pojken sittande vid hennes sida.

Jag grät en gång till. Beskrivningen av mardrömmen om det sedan länge döda stoet – som står ensam och bortglömt i stallet, utan mat och vatten. Vi med djur känner igen oss!

I övrigt tar jag av mig hatten för en begåvad och hårt kämpande idrottsman. Som liksom vi vanliga döda plus andra idrottsmän kämpar med sig själv och sina egna svårigheter. Men – nej, han har inte valt att sparka fotboll fast han var duktig på det en gång. Han hoppar inte höjd eller springer fort. Han har i stället ett STORT flyktdjur med en hjärna stor som ett plommon och som inte ens från början är gjort för att bära en människa på ryggen – att handha i sitt tävlingsutövande. En häst kan gå sönder i hagen eller i boxen och sen är den tävlingssäsongen avslutad.

Respekt!

Älskar hur han beskriver hur man måste anpassa sig till sitt djur och locka fram de sidor man behöver och vill ha. Det gäller oss hundfolk också. Helt och hållet.

Jag faller alltså in i hästfolkets jubel! Tack Peder!