Valpträning

I morgon har Dai bott här i 1 v i morgon.
Första 5 dagarna gick åt till att lära sig nya rutiner. Första 3 dagarna åt han inte mycket. Han sov inte mycket heller och gick upp på natten och ville ut och kissa.
Vi höll oss nära omgivningarna, satt mycket ute och tittade, på bord. Som extra träning för ev framtida utställning och för kommande veterinärbesök. Matte passade på att klappa valpen och ta på honom överallt när han var intresserad av annat.
En eller annan kväll klippte vi en klo när han var extra trött. Ta på tassarna, speciellt framtassarna är viktigt. Mjukt och fint.
Efter 5 dagar åt och sov Dai bättre och det märktes tydligt att han kände sig hemma. Han började sova hela nätterna.
Nu kan vi börja ta längre promenader, självklart på armen till Dais förtret. Han vill gärna gå själv.
Nu börjar vi annan träning – det är viktigt att köra korta korta pass och sluta efter några få moment när det fortfarande är roligt. Det viktiga är inte att lära valpen något utan att lära den att det är roligt att samarbeta.
Hos oss lär vi oss att följa handen och fingret. Nosdutt. Och på bilden ovan har han förstått att han ska sätta upp fötterna på pallen för framtida bakbenskontrollträning. Allt för att det ska vara roligt
Plus förstås att Dai alltid får mycket beröm när han kommer när jag ropar, både inomhus och utomhus.

Jobbig vecka

Förra veckan var en tuff vecka. Halvt om halvt dålig och sömnlös på nätterna. Det är stressigt att sluta jobba.

I dag är det bättre.

Tyvärr ser det ut som om Lisa går tom, länge trodde jag att det i a f var 1 valp. Nu får vi i stället hoppas på Belle som ska ha valpar en bit in i november.

En rolig nyhet är att Honto-no Daitaro “Dai” har flyttat hit. Dai är en son till Boy.

Tiden

Var tvungen kolla datumet. Mitten av sept är passerat. Efter idag har jag 6 v kvar att jobba. För alltid 6 v.

För 1 år sedan var jag snart på väg till Caminon. Till ett äventyr som gjorde ont i varenda cell i kroppen som samtidigt var magiskt. Jodå, jag minns hur jag skrek till av smärta varenda gång jag klev ner från en trottoarkant. Men det kommer också upp bilder och minnen av allt jag såg. Tidiga morgnar i mörker och soluppgång. De – mycket få – gånger maten var god. Alla hårda sängar med plastöverdrag och kvava rum där massor av folk snarkade. Känslan av att få sätta sig ner på en stol. Känslan av sol på kroppen. Den fantastiska känslan av att det behövs så lite, att allt får plats i en ryggsäck.

Många av de, ofta gamla, människor som jag mötte i de fattiga små byarna finns förmodligen inte mer. Coronan har slagit hårt mot Spanien.

Blogg om det som händer på kennel Sutamuroku. Mycket bilder, många berättelser om stora och små händelser i en shibaflock. Välkommen in!