Ledig

Det är magiskt vackert ute! Sverige den här årstiden är helt fantastiskt. I morse fick jag skrapa rutorna på bilen – det var minusgrader ute.

3-4 timmar efter Östgötaleden. Nu har jag haltat hem och käkat lunch. Hundarna har fått sen frukost.

Nu blir det dusch för matte och sen en vända för att handla.

Mat

Jag har varit bortrest några veckor och satte under den tiden mina hundar på torrfoder. Dom måste fortsätta ett tag till efter att jag kommit hem, annars får jag kasta.

Så oändligt mycket mer hundbajs det blir! Och hundarnas glädjestrålande ansikten vid matskålen har försvunnit nu när det är “samma” mat varje dag. Boy får fortfarande färskfoder och jag ser hur avundsjuka och förvånade de andra är – varför får han….? Dessutom dricker de mycket mer vatten – rulljangsen i kroppen verkar vara en helt annan och jobbigare med torrfoder?

Jag kommer definitivt gå tillbaka till färskfoder när torrfodret tar slut! Börjar nog ge vartannat mål alldeles snart…

Ny dag

Nu är hela flocken samlad. Vi har gått första långpromenaden tillsammans. Alla är nöjda, t o m katten. Livet är som vanligt igen.

Det märks att alla djuren varit väl omhändertagna under tiden jag varit borta. Alla är i fysiskt och psykiskt väldigt bra skick.

Den ende som tyckte att det nya hemmet var bättre än det gamla var Boy – men när han väl kommit tillbaka hem var han glad över det… Hanhundar är lite mer enkelspåriga än tikar, förlåt att jag säger så…. Jag tror han också var den som var mest ledsen efter att jag åkt ifrån honom – han t o m ylade. Nu är han så nöjd och leker och visar hur belåten han är på alla sätt.

Pärlan var på riktigt dåligt humör dagen jag hämtade henne – hon hade gett sin son Zinan spö och tyckte han var en skitstövel. Hon var t o m arg dagen efter – men nu har hon lugnat ner sig. Det är lite oro bland tikarna eftersom Mimi ska börja löpa när som helst och Pärlan just avslutat sitt löp. Hormoner utgör ofta en källa till dåligt humör, precis som hos oss människor. Därför håller jag tikarna lite isär och under kontroll ännu ett tag. Det är mest mellan Pärlan och Lisa som det kan bli bråk, och det är inte Lisas fel utan mormor Pärlan som tycker hon vill tjafsa om var i rangordningen hon och Lisa befinner sig i förhållande till varandra. Mimi är ranghögst. Vavvorna räknas inte.

Matte har fått bråka lite under promenaden och påminna alla om vilka regler som gäller. Men det är sånt som hör till. Det har gått ovanligt smidigt att få ihop flocken efter den långa frånvaron.

Dag 25

Min sista Caminodag! Den var tung – både p gr a leran, regnet, de blöta skorna och kläderna, de nya skavsåren och de fortsatta tuffa smärtorna i foten. Det går inte att gå utan dels smärtstillande, dels att foten “gås igång” under ett par timmar och sen domnar bort helt enkelt.

Några bilder från dagens vandring:


Dagens andra Camino-hund! Lite rörande att unga pojkar tar sin hund med på en Camino-vandring – jag vet egentligen inte varför jag tycker så men jag gör det


Ett gäng hästar på Caminon! Gud! Så vackra! Och coola – dom låg före mej ganska många km och det var med beundran jag såg hur dom handskades med 30 cyklar med tillhörande ungdomar, pellegrinos med fladdrande regnponchos m m – vilken häst som helst hade skitit på sig och stuckit!


Det här var coolt – ett helst ställe gjort av ölflaskor och däremellan sätt ett helt gäng grabbar som pratade och skrattade och hade kul!


Man kan använda bortslängda skor till lite vad som helst!

Vi gick och gick och gick. Allihop. Sen kom vi till sist till O’Pedrouzo. Nägonstans där hade jag bokat rum. Frågade runt och till sist fick jag napp. Hade bokat på en pension 5 km utanför samhället – 1 timmes vandring till… – någon tyckte dock synd om mig och körde mej ut i bil…

Och tro mig eller ej. Ingen tvätt-service. Alls. Visst kan jag tvätta, men inga torkmöjligheter. Fick sätta på mig de genomsura brallorna från idag och lägga mig i sängen och försöka få dom att torka till. Skitiga är dom också. Dålig stil!!!!

Ingen mat heller, men jag kan få delivery från en pizzeria om jag säger till. Hm. Har ni smakat spansk pizza? Jag har gjort det 1 gång. Aldrig mer. Pizza och pasta som italienare gör så fantastiskt bra klarar inte spanjorer över huvud taget. Så det blir väl som vanligt ingen kvällsmat för mig!

Det är 10-12 km in till Santiago och ni gissar helt rätt att jag inte tar mig dit för att avsluta vandringen. Jag hade klarat det om inte regnet hade kortat vandringsdagarna denna vecka eller om det hade gått att boka hemresan till på söndag – men då fanns inga biljetter. Inte förrän tisdag, och så länge ville jag inte hänga i Santiago.

Katedralen är stängd för renovering men visst känns det snopet att inte få avsluta “på riktigt “. Men 10-12 km hit eller dit – jag har vandrat närmare 800 km på 3.5 vecka, haft ont i stort sett varje steg, burit min egen rygga vartenda steg på vägen. Jag tycker att jag är godkänd ändå.

Nu ska jag hem och sköta om mina skador. Få torra och varma kläder. Livet blir enklare på så sätt.

Samtidigt lipar jag som en barnunge för att denna resa är slut. Och att jag klarade av den. Jag har lärt mig att jag är envis som en röd gris och klarar det mesta. Även superjobbiga uppförsbackar. Jag kommer att sakna att vara i ensamhet tillsammans med andra – för det är det som Caminon handlar om.

Jag har mött så många människor. Så många öden. Så mycket vänlighet och omtanke. Och jag har gått. Och gått och gått. Och gått. Varje dag. Många gånger lurade folk i mig att dom var bättre – snabbare. Men i slutänden låg dom ändå efter mig. Det är den där envisheten och istadigheten jag klarar mig på. Det måste jag komma ihåg.

Skulle jag rekommendera andra att göra en Camino? Absolut – det är en helt livsomvälvande upplevelse som det kommer att ta lång tid att smälta. Alla miljarder intryck som ska bearbetas och sorteras. Allt det som händer inuti dej som kommer märkas först senare. Men du måste vara tuff! Och beredd! Och ha en vilja att ta dig igenom.

🙏 Buen Camino!
Och tack ni som följt mig!

Dag 24

Det spöregnade även i morse. Somnade om efter att ha legat sömnlös och vaknade igen runt 08. Det är väldigt sent.

Caminon efter Sarria har varit väldigt välordnad. Bra underlag att gå på, många barer och caféer efter vägen. En sak är säker, det är inte bara hur fort man går som spelar roll utan även hur många och hur långa pauser man gör och hur många timmar sammanlagt man går.

Både i går och idag har det varit många bondgårdar och kor. Många schäfrar på gårdarna – trevliga och ganska små, inte stressade. Såg em magnifik schäfer och labbe ge sig iväg efter en vältrafikerad väg i värsta rusningstid. Så ropade matte långt borta – och hundarna vände. Jag vågade inte titta. Men dom kom målmedvetet springande förbi mig åt andra hållet och blev inte överkörda. Dom höll egentligen på och matade kor på ett fält med matte.

Dagen har varit nästan utan regn – men det är nog bara för att jag köpte regnbyxor…

Stannade i Melide som var det sista stället på ett par timmars vandring ytterligare innan ett ställe att bo på.

Hittade ett urgulligt rum på en pension. Gick och handlade på en supermercado i närheten och äter onyttig kvällsmat på rummet.

I morgon är min sista vandringsdag. Det ska bli så himla skönt samtidigt som jag redan gråter för att det redan är slut. Det är verkligen med blandade känslor som det är dags att gå tillbaka till vardagen.

Trodde min lilltå var på döende men det ser inte ut så. Den lever. Foten lever också, men är svullen och ser hemsk ut. Ska bli skönt för fötterna att få vila.

Det går inte att tvätta för inget torkar innan man måste iväg igen. Alla kläder är skitiga och stinker. Det blir inte trevligt för de som måste sina bredvid undertecknad på vägen hem.

🙏 Buen Camino!

Dag 23

Det spöregnade på morgonen och jag blev sen igång. Satt och åt frukost på en bar och tittade på folk som gick förbi. Det kommer jag att sakna!

Började gå ut från Sarria med riktning mot Portomarin. Horder av pilgrimer gick runt mig – just det ja… Man kan gå från Sarria – Santiago och ändå få ut sin Compostela. Därför startar mängder av folk här.

Det märks så väl vilka som är nya. Dom skuttar omkring och är glada, alla pratar med varandra och orden är; Where’ya’from?
Just ja. Det var ju så det var första veckan.

Vi gamla pilgrimer har slutat med sånt. Säger vi alls något till varandra då är det; Where’ya’started? Saint Jean? Ah! When? How long you walking today?

Helt annat! Vi utbyter kort info så länge den andra håller samma hastighet, sen går vi vidare. To walk is the main reason.

Den här nybörjargruppen härjade på i 5 km. Sen var dom helt slut efter en uppförsbacke och klängde in på ett café. Där satt dom och flåsade.

Just det mina vänner – ingen uppförsbacke i Sarria kan mäta sig med backarna i Saint Jean! Tänk på det du när du tänker skaffa ett Compostela så lättvindigt!

Allt gick ändå rätt bra fram till efter Portomarin. Sen kom regnet. Och jag menar ösregn och kastvindar. Vatten i skorna inuti. Vatten på kroppen inifrån och ut.

Nu sitter jag på en liten pension på landet in the middle of no-where. Ägaren pratar enbart spanska. Det finns nåt ställe i närheten där man kan få mat om man förbeställer, så mycket förstår jag. Men mina skor har en sjö inuti och jag fryser så jag skakar. Jag kan inte gå nånstans… Suck! Ingen mat idag igen. Men mina fötter är glada att det bara blev 32 km idag. Alldeles för kort. Bara 2 gång-dagar kvar.

Sista natten har jag bokat i en pension 2 km utanför flygplatsen. Perfekt. Då kan jag gå in på morgonen i stället för att bråka med taxi.

🙏 Buen Camino!

Blogg om det som händer på kennel Sutamuroku. Mycket bilder, många berättelser om stora och små händelser i en shibaflock. Välkommen in!