Tiden

Var tvungen kolla datumet. Mitten av sept är passerat. Efter idag har jag 6 v kvar att jobba. För alltid 6 v.

För 1 år sedan var jag snart på väg till Caminon. Till ett äventyr som gjorde ont i varenda cell i kroppen som samtidigt var magiskt. Jodå, jag minns hur jag skrek till av smärta varenda gång jag klev ner från en trottoarkant. Men det kommer också upp bilder och minnen av allt jag såg. Tidiga morgnar i mörker och soluppgång. De – mycket få – gånger maten var god. Alla hårda sängar med plastöverdrag och kvava rum där massor av folk snarkade. Känslan av att få sätta sig ner på en stol. Känslan av sol på kroppen. Den fantastiska känslan av att det behövs så lite, att allt får plats i en ryggsäck.

Många av de, ofta gamla, människor som jag mötte i de fattiga små byarna finns förmodligen inte mer. Coronan har slagit hårt mot Spanien.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

tolv + 14 =

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.