Jag måste faktiskt säga –

– att ibland är det besvärligt.

Jag har 1 stycke hund som INTE, säger inte, ens kan kissa, än mindre bajsa, utan att TÄNKA i minst 5 minuter. Boy. När detta händer i km efter km och vi måste hasa oss fram sakta sakta… medans han tänker….

Jag har 1 stycke hund som ALLTID, säger alltid, är på väg rakt bort i 90° vinkel. Med hela sin styrka. Lara.

Jag har två, säger 2, som jublar och hoppar på stället när det spöregnar och dessutom stormar helt enkelt för att dom faktiskt aldrig förut upplevt sådant väder. Maru och Lisa.

Och stackars Darina som plågas och bara vill gå hem….

När matte stelnar till går alla upp på tårna – var är den var är den??? – men i stormen och regnet är det bara jag som ser huggormen…

Väl hemma torkar alla sig torra. Och lägger sig sen ner för att sova middag.

Och själv är jag tacksam för att vi är hemma och inne.

Äntligen fredag!

Ännu en vecka närmare semestern. Har så mycket att göra innan. Som tur är styr jag mig självt helt och hållet. Men det finns ändå stor press om att leverera. Och fort.

Hade tänkt sitta hemma och skriva ikapp i juli. Men tyvärr blir det nog inte riktigt så. Extra uppdrag samlar sig. Tyvärr är jag tidsoptimist ibland.