Har ni också ont i magen över den försvunna pojken med Downs syndrom? Många ggr varje dag tittar jag på nätet och hoppas att han kommit hem igen. Än så länge har han inte det.
Jämförelsen är ju inte hållbar alls – men när Pärlan var 4 månader gammal försvann hon i skogen. En dryg mil hemifrån. Det blev snöstorm och sedan uppåt 10 minus. Det tog 1.5 dygn innan hon hittades på helt annat ställe. Förutom min egen oro kommer jag aldrig att glömma mamma Hanas ångest. Hon var helt ifrån sig, hon skrek och kunde inte lugnas förrän dottern var hemma igen.
Nu tänker jag på Dantes familj. Vilken obeskrivlig fasa. Måtte han hittas snart.
Olle och Lisa är otåliga när jag skriver några blogg-inlägg.
Vi har kommit in efter en blöt och lerig morgonpromenad.
Värst är katten. Redan kl 5 skriker han. Mat mat! Han har oftast mat kvar sedan kvällen innan men det hjälper inte. Den maten går inte att äta – den är gammal. Även om det är torrfoder.
Får inte katten mat först av alla sitter han och spöar hundar. Boy hatar det.
Nej det hjälper inte att ge katten mat kl 5. Han blir ändå lika stressad när hundarna får sin mat. Då har nämligen hans egen blivit för gammal och går inte att äta.
— att hon mår bra och att magen växer stadigt. Det är snart dags att komma hit och vänta på valpfödsel. Hon kommer dock inte att vara här på söndag på besöksdagen. Dels är det för tidigt att vara här men jag är också alltid rädd för smitta på en högdräktig tik.
När sommartid ändrades till vintertid small mörkret till i huvudet. Det kändes som minst 1.5 timmes skillnad kanske 2.
Det är mörkt på morgonpromenaden och mörkt på eftermiddagsprommen. Mörkt.
I morse var det en fågel som kvittrade. Skarpt och med en speciell sång. Den följde med oss en bit och var tydligt nyfiken på mitt gäng. Jag kan många fåglar men det här var ingen vanlig. Försökte få syn på den men det gick inte.
Det kommer att bli mörkare några veckor till. Men vid jul vänder det. Igen.
