Det kom ett mejl med fina bilder på Wilson från matte Jenny.
Wilson är Funnys son i första kullen och kullbror till Zelda som vi nu hoppas ska ha bebisar om ett par månader. 🙂
Wilson var en så speciell valp – han var en sån liten plutt men med en stor stor själ i den lilla kroppen.
Som uppfödare blir man så glad att få bilder på “sina” valpar, så det kan ni som köper hund inte tro, för då skulle ni nog skicka oftare! 😉 Det är inte så att man “glömmer” sina små, aldrig någonsin. Alla finns med i ens hjärta. Alltid. Ibland undrar man – och det var precis vad Jenny kände på sig. Jag gick och tänkte på Wilson och så damp korten ner i mejlen! <3 <3 <3
I går kväll var jag med om en otäck sak – skulle ge hundarna en godis och ingen Taizan kom. Fick gå och leta efter honom – han låg i en korg. Ropade en gång till – ingen reaktion. Gick bort till honom och lade godiset framför hans näsa och sade hans namn en gång till – fortfarande ingen reaktion.
Vad rädd jag blev! Jag trodde han var död!! Usch så obehagligt, gick och tände lampan för att kunna se ordentligt. Såg att han levde genom att ögonen var halvöppna och rörde sig lite. Då gick jag och rörde vid honom och då vaknade han och var ganska förvirrad.
Undrar vad han drömde? Och jag var tacksam för att han levde…. Han andades så lätt att det nästan inte syntes. Han var så trött i går att han missade kvällsmaten och det har aldrig förut hänt i världshistorien.
Klart han fick sin kvällsmat bortburen till sig då!
