I går morse var en hemsk dag, så jag är glad att kunna säga att resten av gårdagen plus i dag är så mycket bättre.

Det som hände i går – precis i slutet av morgonpromenaden när vi gick i godan ro och strosade – kom en cyklist i 140 knyck bakifrån. Han kom så snabbt att jag hörde honom först när han var på väg att köra i n i hela hundflocken – han trodde nog att han skulle kunna köra över kopplen liksom. Och passera mellan mig och hundarna.

Hundarna blev livrädda och Zelda skrek rakt ut och kastade sig över på andra sidan och rakt in i Pärlan.

En sådan chans försitter inte Pärlan – hon bet sig fast i stackars Zelda direkt. Jag fick upp Pärlan och bände upp munnen – hon bet inte sitt värsta m a o, men det blev såklart hål i nacken – Zelda skrek. Samtidigt som jag fick loss Pärlan kastade sig Lara över Zelda – henne motade jag bort med foten men hon hann bita till i Zeldas mjukdelar under magen och därifrån droppade det rejält med blod.

När Boy såg allt detta passade han på att krypa ur halsbandet och försvinna i fjärran.

Ja, ni kan ju tänka er resten av kalabaliken. Binda upp hundar på olika ställen, titta så att Zelda var ok – och sen försöka få tag på Boy. Som susade runt och bort och försvann och kom tillbaka – och inte tänkte låta sig fångas.

En matte kom med en hanhund av mindre ras – jag tänkte JÄVLAR! och hoppades på att det INTE skulle bli hundslagsmål till råga på allt annat…. Boy dit förstås . Hundens matte var så gullig och stod kvar och tog det lugnt – och med hennes hjälp fick jag tag i Boy.

Det visade sig att hon var nära bekant med Katashi – Zeldas valpars pappa…. Världen är liten.

Hem fort och Zelda ville ha sina valpar. Det fick hon. Såret under magen som blödde mest drog snabbt ihop sig. Såret i nacken gör ont i dag också.

Pärlan är mordhotad. Av matte. I vilket fall var hon det i går.

Japp. Så här är det att ha flera shibatikar i flock. I fall ni undrar. Det kan smälla fortare än man hinner andas.

P.S. Zelda mår jättebra. Jag var orolig att hon skulle bli ledsen, och hon var såklart orolig i går morse, men det gick fort över.

På väg förbi brukshundsklubben fick jag se Zumi sitta där – Zums mamma och Rumis mormor. Vilken GLÄDJE att få träffa henne! Hanas dotter och Pärlans halvsyster.

Hon blir veteran nästa år och var så otroligt lik mamma Hana, hon hade blivit SÅ VACKER….. så vacker… Hon kände förstås igen mej, det var några år sedan sist jag träffade henne. En så otroligt bra och fin och trevlig liten shiba hon är!