Hundar lever här och nu – men hundar tar också med sig minnen. Minnen av hur det var förr. När barnen i huset var små. När familjen åkte på semester. När det var födelsedag.

På vårarna plockade jag alltid fram cykeln. Åkte till ett speciellt ställe och plockade björkris. Till påsk.

Jag hade inte en tanke på att det var något speciellt med det. Akiko var alltid med. Hon mindes.

När Akiko fick diabetes och blev blind slutade vi cykla. Tills en dag som jag av en händelse provade. Akiko blev så överlycklig! Hon sprang vid cykeln stolt med högburet huvud. Vi fortsatte göra små cykelturer efter det bara för att glädja henne.

Min Akiko. Tog sin svåra sjukdom och sin försämrade livskvalitet med en klackspark. Gnäll inte, ingenting blir bättre av det! – var hennes livs motto. Glömmer inte heller när Ginza varnade för att Akiko låg för lågt i socker och var på väg in i insulinkoma.

Dessa shibor! De skänker något speciellt och något utöver “hund” till våra liv. Något annat och på ett djupare och mer själsligt plan. För dem som vågar och har förmåga att släppa in.