När Mimi var liten var hon en lite “corky” flicka. Hon har fortsatt att vara lite egen. Varje morgon och varje gång jag kommer hem är hon helt utom sig av glädje, hon stoppar in något i munnen och skriker på ett väldigt speciellt sätt.
Överallt där jag är, där är Mimi. Och Panda. 🙂 Panda och Mimi följer mig in i duschen t o m. (Det är väl knappt jag törs berätta det, men det händer att jag sätter mej på toa och upptäcker att jag sitter på en kattsvans – Panda håller sig så tätt intill att det händer, till både hans och min stora förskräckelse…)

Mimi är väldigt kelig och tillgiven. Och lyhörd. Hon har alltid sin radar inställd på mig. Hennes mamma Pärlan är likadan.

Mimis mamma Pärlan har ju varit min tränings och tävlingshund. Jag tror Mimi skulle kunna bli det också. Pärlans barn blir speciella på det sättet. Alla shibor är inte tränings/tävlingshundar.

Snart börjar vi kursen i rally. Ska bli kul!