Lara var ganska stressad efter slagsmålet med Mimi i går.

Efter kvällspromenaden satt jag länge med henne i knät och pratade med henne. Jag har inga “förmågor” att prata med hundar, men jag kände så starkt hennes ledsenhet. Hon sände bilder av sin mamma, sin bror Tom, av matte Helle och lillhusse Luca. Kort sagt längtade hon “hem”. Helle ringde men jag vågade inte berätta för henne om hennes “olyckliga” valp.

Det var inte meningen, sa Lara. Inte meningen.

Inatt fick Mimi och Pärlan sova hos mig med en grind till de andra. Nu på morgonen bar jag ner Mimi. Lara mötte i trappan och jag satt länge med en valp i knä och en nedanför, klappade och pratade.

På morgonpromenaden blev dom “sams” igen. Lara är helt lugn. Men eftersom jag vet att Mimi kan behöva lite mer tid på sig håller jag dom åtskilda till i kväll.

Egentligen tror jag bråket var delvis Boys fel. Han leker ganska intensivt emellanåt, speciellt på morgonen. Det kan innebära att han “trycker ner” en tik rent fysiskt. Jag hörde att han gjorde det när jag skottade snö och jag hörde någon av tjejerna skrika till. Jag tror att det var det som utlöste bråket.

Lara har ju “löpt” i 2 månader och varit ganska så på tårna på ett sätt som inte har varit bra i flocken. Nu när hon är “nere” i hormoner måste allt anpassas till det.

Lara var strålande i morse, jag fick nästan tårar i ögonen. Balanserad, lugn och morrade inte eller hotade. Slickade intensivt på mattes hand för att visa, att hon inte menade något illa och inte ville bråka med Mimi,

Ikväll ska dom få gå ihop igen men jag vill ha en promenad till emellan först.