Första kvällen var hon lite orolig – småkillarna fattades henne! Mig också. Jag grät faktiskt lite – sådana charmiga och duktiga pojkar! Så saknade.
Efter några timmar gick Pärlan fram till den dotter hon har kvar hemma – Mimi. Hon ställde sig framför henne och tittade dystert. Jag svär att hon tänkte:
“Jaha…. Jag har ju henne kvar i alla fall…”
Nu i helgen ska vi vandra i Tiveden plus att Pärlan börjar kurs i viltspår. Det hoppas jag livar upp henne!
Hon är med mig varje steg jag tar. Hon är den sortens hund. Alltid redo och alltid med på allt jag hittar på. Sådan har hon varit i hela sitt liv.
Från Zakku kommer positiva rapporter. Delar av familjen sov sämre första natten men om det var valpen som var stökig eller om det bara var svårt att sova för att det kommit en valp in i huset förtäljer inte historien…
Zakku är glad och pigg och duktig – som vanligt. Matte skriver att han verkar äldre än 8 veckor och det har hon helt rätt i. Han är så kompetent att det lätt att glömma att han är en lill-hund…
