Vi har ett komplicerat förhållande.
Nej det är inte jag som gör det komplicerat. Det är han.
Idag var jag sen hem och då är han lite upprörd. Då skäller han högt när jag parkerar bilen och han påpekar att jag är sen genom att vara överdrivet glad när jag kommer. Hundar kan inte fejka glädje – annars skulle jag nog säga att han det var det han gjorde.
Andra gånger kliver han inte ens upp för att hälsa.
Ibland vill han kela – men han bestämmer helst var när och helst hur. Några överdrivna känsloyttringar vill han inte veta av. Inget larv!
Han har perioder när han kräver att få sova i min säng. Andra perioder vill han inte ens komma in i sovrummet. Då håller han sig på ett annat våningsplan.
Han väljer exakt när var och hur vi ska ha kontakt.
Hur som helst – jag har skakat på huvudet och gett upp. Jag förstår inte. Nej. Ibland får man bara acceptera läget. Och inse att man inte förstår.
Shibor håller en alltid på mattan. Liksom. Jag har levt med shibor sen 70-talet. Men jag förstår fortfarande inte.
Samtidigt är det charmen. Min människohjärna förstår inte. Dessa små enkla hundar. Till synes enkla och utan lysande yttre eller inre. Vad har man dom till? frågade någon mig en gång.
Jaaaaa….
Man får inte lysa som en stjärna. Eller känna sig mer begåvad. Ibland inte ens utvald.
Men kanske….Har man sina shibor….för att hålla sig ödmjuk. Och för att påminna sig om – att det finns små röda – och för den delen svarta och ibland vita – små hundar som man inte förstår sig på. Hur mycket man än försöker. Och tränar.
