När man kommer vimsande i mörkret vid 6.30 och har långt att gå blir man överlycklig över att hitta ett öppet café som serverar FRUKOST. Färskpressad apelsinjuice är en hit och äntligen slapp jag sött bakverk – bröd med olivolja och tomatröra var en riktig fest…
Jag tänker på er, allihop, där ni är på väg till jobbet därhemma! Ha en bra dag!
Lyckades ta mig ut ur Narrete och har gått 2.1 mil idag genom vinstocksfält. Här i regionen skördar man druvorna just nu. Det gör man inte genom att köra runt på stora maskiner – man skär loss varje druvklase för hand och för att nå dem måste du stå med böjd rygg. Sen lastas klasarna på flaket av små och urgamla traktorer… Vin borde troligen kosta mycket mer än det gör!
Idag har även min vänstra fot bråkat alldeles hemskt med mig. När vartenda steg är plågsamt tar det lång tid att gå 21 km. Jag orkade inte med 12 till utan det fick bli stopp i Azofra. Det blev ett kommunalt Albergue och rummen är indelade i 2 och 2 sängar med spånplattor till nästa rum. Jag får dela bås med en sur amerikanska modell äldre blåhårig tant som stirrade på mig det första hon gjorde och frågade om jag var förkyld. “Nej, astma” så jag förskräckt. Jag blev rädd att jag skulle bli utkastad…
Här kan man inte låsa om sin rygga. Men jag tror ändå jag ska gå uppåt gatan och kika efter något att äta.
Och vad tror ni händer precis nu??? Snarkarna från natten innan klev just förbi! Jag gick för kort i dag… 😱😱😱😱😱
Dagarna går! Tänk att det redan är vandringsdag 8! I natt fick jag ett riktigt hallelujah-moment – tänk att jag kunnat sova i flera timmar trots en intensivt snarkande lady en halvmeter ifrån mig och en längre bort! Ni vet det finns snarkningar och snarkningar. Den här stiger och sjunker i inintensitet och variation och har ett pipande hemskt ljud som går genom märg och ben. Jag är tacksam för Gabriellas öronproppar!
Vi är lite dåliga på att dela identiteter här på Caminon. FB förekommer liksom inte och telefonerna finns aldrig med förutom i går när det inte gick att hitta utan. Vi möts, delar och går vidare.
Bäst är alla timmar av intensivt ensamgående. Det finns många som liksom jag går ensamma. En del unga slimma och snabbgående och många äldre i varierande fysiskt skick.
Jag har gått tidigt och sent genom ödemark, parker i städer etc och hitintills aldrig känt mig rädd. Du möts ofta av ett respektfullt Buen Camino av lokalbefolkningen.
Dom jobbigaste här liksom hemma är dom s-s (svärord) cyklisterna. Swishar förbi på smala gångstigar utan att sakta ner eller varna. De vänligaste ropar Buen Camino! – de andra far förbi som om den sista dagen är kommen och man räddar sig genom att åka fort.
Nu ska jag stiga upp och lämna dom snarkande tanterna. Må jag aldrig sova med er igen!
🙏 Buen Camino!
Blogg om det som händer på kennel Sutamuroku. Mycket bilder, många berättelser om stora och små händelser i en shibaflock. Välkommen in!
