Min sista Caminodag! Den var tung – både p gr a leran, regnet, de blöta skorna och kläderna, de nya skavsåren och de fortsatta tuffa smärtorna i foten. Det går inte att gå utan dels smärtstillande, dels att foten “gås igång” under ett par timmar och sen domnar bort helt enkelt.

Några bilder från dagens vandring:

Dagens andra Camino-hund! Lite rörande att unga pojkar tar sin hund med på en Camino-vandring – jag vet egentligen inte varför jag tycker så men jag gör det

Ett gäng hästar på Caminon! Gud! Så vackra! Och coola – dom låg före mej ganska många km och det var med beundran jag såg hur dom handskades med 30 cyklar med tillhörande ungdomar, pellegrinos med fladdrande regnponchos m m – vilken häst som helst hade skitit på sig och stuckit!

Det här var coolt – ett helst ställe gjort av ölflaskor och däremellan sätt ett helt gäng grabbar som pratade och skrattade och hade kul!

Man kan använda bortslängda skor till lite vad som helst!

Vi gick och gick och gick. Allihop. Sen kom vi till sist till O’Pedrouzo. Nägonstans där hade jag bokat rum. Frågade runt och till sist fick jag napp. Hade bokat på en pension 5 km utanför samhället – 1 timmes vandring till… – någon tyckte dock synd om mig och körde mej ut i bil…

Och tro mig eller ej. Ingen tvätt-service. Alls. Visst kan jag tvätta, men inga torkmöjligheter. Fick sätta på mig de genomsura brallorna från idag och lägga mig i sängen och försöka få dom att torka till. Skitiga är dom också. Dålig stil!!!!

Ingen mat heller, men jag kan få delivery från en pizzeria om jag säger till. Hm. Har ni smakat spansk pizza? Jag har gjort det 1 gång. Aldrig mer. Pizza och pasta som italienare gör så fantastiskt bra klarar inte spanjorer över huvud taget. Så det blir väl som vanligt ingen kvällsmat för mig!

Det är 10-12 km in till Santiago och ni gissar helt rätt att jag inte tar mig dit för att avsluta vandringen. Jag hade klarat det om inte regnet hade kortat vandringsdagarna denna vecka eller om det hade gått att boka hemresan till på söndag – men då fanns inga biljetter. Inte förrän tisdag, och så länge ville jag inte hänga i Santiago.

Katedralen är stängd för renovering men visst känns det snopet att inte få avsluta “på riktigt “. Men 10-12 km hit eller dit – jag har vandrat närmare 800 km på 3.5 vecka, haft ont i stort sett varje steg, burit min egen rygga vartenda steg på vägen. Jag tycker att jag är godkänd ändå.

Nu ska jag hem och sköta om mina skador. Få torra och varma kläder. Livet blir enklare på så sätt.

Samtidigt lipar jag som en barnunge för att denna resa är slut. Och att jag klarade av den. Jag har lärt mig att jag är envis som en röd gris och klarar det mesta. Även superjobbiga uppförsbackar. Jag kommer att sakna att vara i ensamhet tillsammans med andra – för det är det som Caminon handlar om.

Jag har mött så många människor. Så många öden. Så mycket vänlighet och omtanke. Och jag har gått. Och gått och gått. Och gått. Varje dag. Många gånger lurade folk i mig att dom var bättre – snabbare. Men i slutänden låg dom ändå efter mig. Det är den där envisheten och istadigheten jag klarar mig på. Det måste jag komma ihåg.

Skulle jag rekommendera andra att göra en Camino? Absolut – det är en helt livsomvälvande upplevelse som det kommer att ta lång tid att smälta. Alla miljarder intryck som ska bearbetas och sorteras. Allt det som händer inuti dej som kommer märkas först senare. Men du måste vara tuff! Och beredd! Och ha en vilja att ta dig igenom.

🙏 Buen Camino!
Och tack ni som följt mig!