Dag 12 del 2

Ut från Tardajos i gryningen. Dagen började molnigt och molnen hängde lågt.

Det är en märklig tanke att pilgrimer vandrat en del av dessa vägar i 1000 år för att ära aposteln Jakob och hans kvarlevor som fraktades dessa vägar och nu ligger i Santiago.

Mesetan var till en början inte så platt som det sades att den skulle vara, men definitivt träd och skugg och vattenfri. Timme ut och timme in på rak grusväg.

Vägen går genom flera byar.

Vägen går även igenom Monasteria San Anton.

Här satt ett helt sällskap och tjattrade. Sen reste dom sig upp och gick FÖRBI undertecknad som utmattad knatade på – km efter km på stekhet asfalt. Varmt varmt och inget vatten.

Därframme syntes Castrojeriz borgruin.

Väl i den lilla staden Castrojeriz höll jag på att svimma. Blev upplockad av en engelsk tjej som visade mig på ett litet albergue. Efter sedvanlig dusch och tvätta kläder lade jag mig ner i sängen och bara skakade i ett par timmar.

Av något skäl missade jag rundvandringen i huset som alla utom jag tvingades med på. I källaren finns tydligen ett obehagligt och märkligt skräck-kabinett som har skrämt alla som var med… Innehavaren av alberguet har visat ett märkligt och påträngande intresse för min rumskamrat – nyss körde jag ut honom från sovrummet och stängde dörren! Ibland får man ha lite kul…

Jag har också – med trevlig hjälp av rumskamrater – hittat ett större supermercado där dom hade mer än läsk, öl och godis. Faktiskt även morötter och hummus! Lycklig har jag ätit 1 morot och hummus till kvällsmat…

Så i natt har jag lovat att vakta min rumskamrat och försvara henne med mitt liv! I gengäld får jag ha fönstret öppet hela natten…

Dag 12 del 1

Dagarna har verkligen börjat gå fort. Många vandrar 1-2 veckor och åker hem sedan. Många skulle åka hem från Burgos i går.

Det är svårt att beskriva hur det är att dag efter dag slita på kroppen. Gå och gå på ojämnt underlag och med ryggsäck på.

I början gick jag fort de första 15 km. Sen blev det tuffare. Nu går jag mer långsamt de första 20-25 km. Det gör ont i fötterna. Vartenda steg. Mellan 20-25 är benen tunga och det värker i ljumskarna. I tid är jag dessutom då nånstans mellan kl 13-16 när det är som allra varmast ute.

Där nånstans kommer jag in i andra andningen. Fötterna och benen domnar bort och då är det lättare att gå igen.

Det finns också en tydlig skillnad på hur folk på Caminon beter sig. I början ville alla komma i kontakt med alla. Det var lätt att hitta folk att prata med. Nu är folk mer slitna. Och slutna. Man vandrar på. Tidigast ut på på morgonen är dom pigga pensionärerna. Alltid glada. Går tillsammans med någon. Senare kommer ungdomarna och går ikapp pensionärerna. Bruna, vita kläder, fräscha, solglasögon. Pojkarna halar snabbt upp sin mobil så fort dom undrar över något. Jag gillar att följa den gruppen i hasorna. Dom har koll och dom är beredda svara vänligt om jag undrar över något.

Idag har någon ställt en telefon på ringning för andra dagen i rad. Sen går dom ändå inte upp.

Mesetan står på tur nu. Mesetan är lång och het. Utan vatten. Utan skugga. Den ska bli speciell att vandra. Vissa hatar den. Andra gillar den. Vi får se. Vad jag tycker. Efteråt.