Hade så ont i foten i morse att jag haltade helt fruktansvärt – och fick gratis morgonkaffe av en dam som tyckte synd om mig…. Tyckte synd om mig själv också och tänkte att det här går aldrig vägen…Jag får avbryta och åka hem helt enkelt…Men hur åker man hem….???? Mitt ute i the middle of no-where…? Så jag traskade på.

Tidig morgon, gående efter vältrafikerad asfaltväg.

Det här är en av de längsta medeltida broarna i Spanien, 200 m och med 12 valvbågar.

Man går in och ut ur många byar på vägen. Jag mitt nöt trodde att jag skulle gå bara 21 km idag, men det var 31 km till Astorga.

På vägen passerade vi genom en hel del natur – gräset var konstigt nog blått?

Mitt på berget hade några killar ordnat ett härligt retreat med frukt och vilplatser…

– tyvärr var mitt batteri på väg att ta slut så jag kunde inte fota ordentligt… Det var uppskattat och gav lite extra energi till den otroligt jobbiga och heta ingången till Astorga. Jag såg en kvinna som höll på att tuppa av.

I Astorga hittade jag 1 albergue men kvällen innan sades det – inte det första, dom har bed-bugs….

Så jag sökte vidare…Men hittade inga fler trots att det skulle finnas 3.

Ute på den stekheta landsvägen igen. Hux flux utsnför staden. Utan vatten. Törstig. Benen och fötterna stumma av trötthet. Orkade inte gå tillbaka. Lite panik. Men sa till mig själv – Lena, kom ihåg…Caminon ger dej det du behöver…

1.5 timme senare – ett stilla, lungt albergue…får ett glas vatten…blir hälsad av en underbar schäfer med camino-snäcka runt halsen… hittar min väninna från USA där…vegetarisk kvällsmat… YES!

Du får det du behöver. När du behöver det.

Men jag kommer att ha flashbacks av när jag haltar fram – timme efter timme – i 30-gradig värme, och undrar hur och om jag ska överleva…ett enda förbannat steg till..idag igen…

🙏 Buen Camino!