Det spöregnade redan i morse…. Det tog ett tag innan jag lyckades lista ut hur man tog sig ut från det Hostal jag bodde på. Somnade redan vid 16 i går och sov till 06. Gud så skönt med rena lakan och eget rum…
Mycket av dagens vandring har gått efter asfaltvägar typ denna. Här kan i vilket fall inte bilisterna köra ihjäl en vilket dom försöker annars. Sakta ner? Väja? Näääää… Men vad gör man som pelegrino när Caminon går efter vägar….?
Sen slutade Caminon gå efter vägar och tog ett skutt ut i naturen samtidigt som det verkligen började ösa ner… Och denna bit var bland de värsta på hela Caminon. Rakt uppåt och det tog aldrig slut. Samtidigt som allt vatten gick neråt så att jag gick i en bäck med rullande stenar och lös lera under fötterna. Svor vartenda steg ska jag tala om.
Hade ett pojkgäng före mig och ett efter. När vi kom denna sten som visar att Galicien börjar frågade en av dem helt plötsligt om han skulle fota mig. Visst var det gulligt??? Känns ju lite kusligt annars när man går i ödemarken helt ensam, ifall dom skulle vilja göra en tant illa på nåt sätt.
Visst ser det vackert ut? Känns inte ett dugg vackert när man är genomsur, alla ens saker är blöta och det blåser isvindar.
Nu är jag på ett albergue i Cebrero som är sprängfyllt med blöta människor. Träffade på Lea – min amerikanska kompis – helt apropå vilket var väldigt kul. Undrar hur det ska gå i morgon att gå i genomsura kläder och skor. Ingenting kommer att torka över natten. Fönstren är helt igenimmade. Blir jag inte sjuk i morgon blir jag det aldrig.
🙏 Buen Camino!