Min sista Caminodag! Den var tung – både p gr a leran, regnet, de blöta skorna och kläderna, de nya skavsåren och de fortsatta tuffa smärtorna i foten. Det går inte att gå utan dels smärtstillande, dels att foten “gås igång” under ett par timmar och sen domnar bort helt enkelt.

Några bilder från dagens vandring:

Dagens andra Camino-hund! Lite rörande att unga pojkar tar sin hund med på en Camino-vandring – jag vet egentligen inte varför jag tycker så men jag gör det

Ett gäng hästar på Caminon! Gud! Så vackra! Och coola – dom låg före mej ganska många km och det var med beundran jag såg hur dom handskades med 30 cyklar med tillhörande ungdomar, pellegrinos med fladdrande regnponchos m m – vilken häst som helst hade skitit på sig och stuckit!

Det här var coolt – ett helst ställe gjort av ölflaskor och däremellan sätt ett helt gäng grabbar som pratade och skrattade och hade kul!

Man kan använda bortslängda skor till lite vad som helst!

Vi gick och gick och gick. Allihop. Sen kom vi till sist till O’Pedrouzo. Nägonstans där hade jag bokat rum. Frågade runt och till sist fick jag napp. Hade bokat på en pension 5 km utanför samhället – 1 timmes vandring till… – någon tyckte dock synd om mig och körde mej ut i bil…

Och tro mig eller ej. Ingen tvätt-service. Alls. Visst kan jag tvätta, men inga torkmöjligheter. Fick sätta på mig de genomsura brallorna från idag och lägga mig i sängen och försöka få dom att torka till. Skitiga är dom också. Dålig stil!!!!

Ingen mat heller, men jag kan få delivery från en pizzeria om jag säger till. Hm. Har ni smakat spansk pizza? Jag har gjort det 1 gång. Aldrig mer. Pizza och pasta som italienare gör så fantastiskt bra klarar inte spanjorer över huvud taget. Så det blir väl som vanligt ingen kvällsmat för mig!

Det är 10-12 km in till Santiago och ni gissar helt rätt att jag inte tar mig dit för att avsluta vandringen. Jag hade klarat det om inte regnet hade kortat vandringsdagarna denna vecka eller om det hade gått att boka hemresan till på söndag – men då fanns inga biljetter. Inte förrän tisdag, och så länge ville jag inte hänga i Santiago.

Katedralen är stängd för renovering men visst känns det snopet att inte få avsluta “på riktigt “. Men 10-12 km hit eller dit – jag har vandrat närmare 800 km på 3.5 vecka, haft ont i stort sett varje steg, burit min egen rygga vartenda steg på vägen. Jag tycker att jag är godkänd ändå.

Nu ska jag hem och sköta om mina skador. Få torra och varma kläder. Livet blir enklare på så sätt.

Samtidigt lipar jag som en barnunge för att denna resa är slut. Och att jag klarade av den. Jag har lärt mig att jag är envis som en röd gris och klarar det mesta. Även superjobbiga uppförsbackar. Jag kommer att sakna att vara i ensamhet tillsammans med andra – för det är det som Caminon handlar om.

Jag har mött så många människor. Så många öden. Så mycket vänlighet och omtanke. Och jag har gått. Och gått och gått. Och gått. Varje dag. Många gånger lurade folk i mig att dom var bättre – snabbare. Men i slutänden låg dom ändå efter mig. Det är den där envisheten och istadigheten jag klarar mig på. Det måste jag komma ihåg.

Skulle jag rekommendera andra att göra en Camino? Absolut – det är en helt livsomvälvande upplevelse som det kommer att ta lång tid att smälta. Alla miljarder intryck som ska bearbetas och sorteras. Allt det som händer inuti dej som kommer märkas först senare. Men du måste vara tuff! Och beredd! Och ha en vilja att ta dig igenom.

🙏 Buen Camino!
Och tack ni som följt mig!

Det spöregnade även i morse. Somnade om efter att ha legat sömnlös och vaknade igen runt 08. Det är väldigt sent.

Caminon efter Sarria har varit väldigt välordnad. Bra underlag att gå på, många barer och caféer efter vägen. En sak är säker, det är inte bara hur fort man går som spelar roll utan även hur många och hur långa pauser man gör och hur många timmar sammanlagt man går.

Både i går och idag har det varit många bondgårdar och kor. Många schäfrar på gårdarna – trevliga och ganska små, inte stressade. Såg em magnifik schäfer och labbe ge sig iväg efter en vältrafikerad väg i värsta rusningstid. Så ropade matte långt borta – och hundarna vände. Jag vågade inte titta. Men dom kom målmedvetet springande förbi mig åt andra hållet och blev inte överkörda. Dom höll egentligen på och matade kor på ett fält med matte.

Dagen har varit nästan utan regn – men det är nog bara för att jag köpte regnbyxor…

Stannade i Melide som var det sista stället på ett par timmars vandring ytterligare innan ett ställe att bo på.

Hittade ett urgulligt rum på en pension. Gick och handlade på en supermercado i närheten och äter onyttig kvällsmat på rummet.

I morgon är min sista vandringsdag. Det ska bli så himla skönt samtidigt som jag redan gråter för att det redan är slut. Det är verkligen med blandade känslor som det är dags att gå tillbaka till vardagen.

Trodde min lilltå var på döende men det ser inte ut så. Den lever. Foten lever också, men är svullen och ser hemsk ut. Ska bli skönt för fötterna att få vila.

Det går inte att tvätta för inget torkar innan man måste iväg igen. Alla kläder är skitiga och stinker. Det blir inte trevligt för de som måste sina bredvid undertecknad på vägen hem.

🙏 Buen Camino!

Nu har jag sovit min sista natt på albergue, det säger jag bara!

Fullsmockat med folk och blöta prylar. Det var så fuktigt i rummet att det dröp på väggarna. Min extremt snabbtorkande lilla handduk torkade ingenting. Inget annat heller. Hade blöta kläder på mig och satte på mig ytterligare blöta kläder i sängen för att dom skulle bli lite torrare till morgonen. Det hjälpte inte mycket.

Gick ut och tog en pilgrimsmeny – den består alltid av 3 rätter men kvaliteten är verkligen blandad. På denna sida av Spanien har man upptäckt att det finns vegetarianer. Vet ni vad en vegetarisk rätt på restaurang-menyn som faktiskt tillhör dom bättre är? Pommes med 2 stekta ägg!

I går gick inte ens det att äta. Smakade förjävligt.

Halva natten sprang folk in och ut och min säng stod precis vid dörren. Sisådär vid 06 fick jag ren panik, slängde på mig blöta skor och blöt jacka över blöta byxor m m – drog igen ryggan och gick ut i kolmörkret i det isande strilande regnet. 6 plusgrader. I Sturefors var det 8 läste jag.

Vandrade ut på den stora bilvägen och började gå. Nu har jag börjat bli misstänksam mot Caminon som har legat på urjävliga leder ett tag när det enklaste hade varit att följa stora vägen. Så följde stora vägen gjorde jag. Förutom ett inpass i en by så jag och några till kunde få frukost. Trevlig tjej som jobbade där! Lät mig t o m ladda mobilen.

Alla var sura idag. All jag har pratat med har klagat.

Vägen har varit jobbig också. Mycket upp. Och ännu mer brant ner. Leden har gått genom bondgård på bondgård på landet där man har haft kor. En oherrans massa gårdshundar av blandrastyp – och faktiskt schäfer! Har nog sett 10 schäfrar idag varav 2 vallade kor. Intressant!

Den här koflocken gick jag bakom i flera km när den skulle ut till hagen.

Gårdshundarna var stora och kaxiga, reagerade snabbt på minsta lilla. En stor hane fick syn på mig och att jag tittade på honom när han morgonkissade. Det hade han inte tänkt! Med huvudet högt och svansen över ryggen kom han farande – jag stod ju mitt på hans gård! Jag höjde lite på nacken för att visa att jag var en stolt människa och såg åt sidan för att visa att jag inte ville bråka. Det tog han för ett ok beteende och nöjde sig med att nosa på mina byxor.

Ni ser, det är en frodig grönska.

Nu är jag i Sarria inför de sista 10 milen av Caminon. Det har varit uppehåll under större delen av dagen, men på eftermiddagen satte regnet igång igen.

Det ska regna resten av veckan.

Men i natt bor jag i ett torrt rum med ett element som man kan sätta på och där hänger mina kläder på tork. Vilken lyx! Orkar inte ens tänka på hur det ska bli i morgon. Och övermorgon.

🙏 Buen Camino!

Det spöregnade redan i morse…. Det tog ett tag innan jag lyckades lista ut hur man tog sig ut från det Hostal jag bodde på. Somnade redan vid 16 i går och sov till 06. Gud så skönt med rena lakan och eget rum…

Mycket av dagens vandring har gått efter asfaltvägar typ denna. Här kan i vilket fall inte bilisterna köra ihjäl en vilket dom försöker annars. Sakta ner? Väja? Näääää… Men vad gör man som pelegrino när Caminon går efter vägar….?

Sen slutade Caminon gå efter vägar och tog ett skutt ut i naturen samtidigt som det verkligen började ösa ner… Och denna bit var bland de värsta på hela Caminon. Rakt uppåt och det tog aldrig slut. Samtidigt som allt vatten gick neråt så att jag gick i en bäck med rullande stenar och lös lera under fötterna. Svor vartenda steg ska jag tala om.

Hade ett pojkgäng före mig och ett efter. När vi kom denna sten som visar att Galicien börjar frågade en av dem helt plötsligt om han skulle fota mig. Visst var det gulligt??? Känns ju lite kusligt annars när man går i ödemarken helt ensam, ifall dom skulle vilja göra en tant illa på nåt sätt.

Visst ser det vackert ut? Känns inte ett dugg vackert när man är genomsur, alla ens saker är blöta och det blåser isvindar.

Nu är jag på ett albergue i Cebrero som är sprängfyllt med blöta människor. Träffade på Lea – min amerikanska kompis – helt apropå vilket var väldigt kul. Undrar hur det ska gå i morgon att gå i genomsura kläder och skor. Ingenting kommer att torka över natten. Fönstren är helt igenimmade. Blir jag inte sjuk i morgon blir jag det aldrig.

🙏 Buen Camino!

Gick själv i morse och var högt upp i bergen. Man känner sig ganska liten och ensam… Svårt att gå var det också, och brant… Tänk om något skulle hända en däruppe i bergen…

Första byn jag passerade hade ett torg och när jag tassade fram i mörkret och tittade åt sidan sätt där en stor hund. Ansiktsuttrycket var helt obetalbart…lika överraskad som jag, och angelägen om att jag inte skulle bli rädd. När jag började prata vänligt blev han glad och reste sig, viftade på svansen och gick runt. Inte en enda hund i Spanien går fram till människor den inte känner. Då kan den få en sten kastad på sig.

Efter de första hårda timmarnas vandring kom regnet. I gengäld har jag sedan gått mest på asfalt, även om det varit mycket upp och ner.

Har passerat jag vet inte hur många städer idag, vilket är tråkigt och tar mycket tid, med långa på och av-sträckor.

Idag stannade jag i Casabelos och valde ett Hostal i stället för albergue. Lite dyrare men eget rum och service och möjlighet torka blöta kläder och skor.

Söndagar i Spanien är utrista. Verkligen ingenting är öppet utom en eller annan bar. Det finns sällan mycket folk utomhus någonsin förutom i rena storstäder – ja utom bilarna förstås… – och affärer finns det inte många heller utanför större städer.

En del byar har levt upp och restaurerats i o m det stora intresset för pilgrimsvandringar, vilket förstås är himla kul. I en del av Spanien som jag gått igenom finns det i stort sett inga människor, och dom som finns ser man inte. Dom är inte uppe tidigt och man ser ingen på hela förmiddagen. En eller annan bil eller kanske nån är ute i trädgården ibland…

En del av det stora med att göra en sådan här vandring är faktiskt att få se och uppleva så mycket olika natur och förutsättningar för hur människor lever.

Men nu ska jag ligga kvar under täcket och njuta. Kanske går jag inte ens upp och äter idag. Tänk att få ligga i en skön säng ända till i morgon! Ingen annan som rör sig i rummet! Fast jo – lite saknar jag någon som andas…och någon att äta med!

Och ja – kan ni skicka ett par nya fötter tack…? Dom som finns är slitna!

🙏 Buen Camino!

Hade så ont i foten i morse att jag haltade helt fruktansvärt – och fick gratis morgonkaffe av en dam som tyckte synd om mig…. Tyckte synd om mig själv också och tänkte att det här går aldrig vägen…Jag får avbryta och åka hem helt enkelt…Men hur åker man hem….???? Mitt ute i the middle of no-where…? Så jag traskade på.

Tidig morgon, gående efter vältrafikerad asfaltväg.

Det här är en av de längsta medeltida broarna i Spanien, 200 m och med 12 valvbågar.

Man går in och ut ur många byar på vägen. Jag mitt nöt trodde att jag skulle gå bara 21 km idag, men det var 31 km till Astorga.

På vägen passerade vi genom en hel del natur – gräset var konstigt nog blått?

Mitt på berget hade några killar ordnat ett härligt retreat med frukt och vilplatser…

– tyvärr var mitt batteri på väg att ta slut så jag kunde inte fota ordentligt… Det var uppskattat och gav lite extra energi till den otroligt jobbiga och heta ingången till Astorga. Jag såg en kvinna som höll på att tuppa av.

I Astorga hittade jag 1 albergue men kvällen innan sades det – inte det första, dom har bed-bugs….

Så jag sökte vidare…Men hittade inga fler trots att det skulle finnas 3.

Ute på den stekheta landsvägen igen. Hux flux utsnför staden. Utan vatten. Törstig. Benen och fötterna stumma av trötthet. Orkade inte gå tillbaka. Lite panik. Men sa till mig själv – Lena, kom ihåg…Caminon ger dej det du behöver…

1.5 timme senare – ett stilla, lungt albergue…får ett glas vatten…blir hälsad av en underbar schäfer med camino-snäcka runt halsen… hittar min väninna från USA där…vegetarisk kvällsmat… YES!

Du får det du behöver. När du behöver det.

Men jag kommer att ha flashbacks av när jag haltar fram – timme efter timme – i 30-gradig värme, och undrar hur och om jag ska överleva…ett enda förbannat steg till..idag igen…

🙏 Buen Camino!

Så var äntligen även denna dag över!

Började i Mul-staden och gick dryga 20 km till Leon.

Leon var trevligt! Fin gammal stadsdel och gav inget snobbigt intryck.

Föredömligt märkt med gula pilar!

Det gick bra att hitta in men att ta sig ut tog eviga tider. Först förorter och sedan industriområden.

Mycket av dagens 41 km har gått efter asfaltvägar. Efter en kylig morgon blev det – som vanligt – en stekhet eftermiddag. Absolut stekhet.

Sista milen gick i alla fall delvis genom natur.

Till sista landade jag i Villar de Mazarife och har beställt pilgrimsmiddag bara för att jag inte orkar gå nån annan stans.

Är så svullen i min vänstra fot och har så ont. Blåsan på hälen var infekterad i morse men jag hällde lite silvervatten över och satte bandage på så nu ser det bättre ut. Var in på en Pharmacia och fick nya smärtstillande som hjälper bättre. Men total vila skulle förstås vara det bästa. För foten.

I morgon ska jag hinna till Astorga och sen börjar tydligen eländet med både regn, höga berg att kliva över och en fasansfull lång och brant utförslöpa. Efter det vet jag på ett ungefär hur resten kommer att se ut och kan börja titta på biljett hem.

Längtar efter lotion, balsam och annan lyx! Byta kläder. Vara ren. Trippa runt med hundarna – men kanske tar jag ryggan och lastar i mat och stannar ute hela dan…

Min rygga börjar bli skitig. Den är gudomlig. Osprey 36 – älskar den!

Nu är maten strax färdig.

🙏 Buen Camino!